Jag har haft som plan att berätta vår historia ett tag. Nu tänkte jag så slag i saken.
Jag och J träffade 2003. För en evighet sen alltså.
Vi blev gravida efter ett par månader, vilket vi inte alls var mogna eller beredda på. Så vi valde att göra en abort.
Jag hann gå hela 10veckor så det blev en kirurgisk abort. Det var lite obehagligt och både jag och J mådde otroligt dåligt under den här tiden.
Efter någon vecka började jag få lite ont i magen. Pratade lite med sjukhuset och det verkade vara normalt.
Kändes ungefär som mensvärk.
Jag har rätt hög smärttröskel (tycker jag). Så jag kände att det gick att leva med att det var lite mensvärk då och då.
Mitt i allt så flyttade jag och J ihop i en helt ny stad. Jag åkte fram och tillbaka till vårdcentralen för att magvärken inte försvann. De klämde lite på magen och sa att jag behövde röra på mig mer och att jag åt för onyttigt.
Till slut så fick jag rätt så ont i magen och ringde Stockholms sjukvårdsrådgivning. De sa åt mig att åka till gynakuten på en gång. När jag var där så visade det sig att jag hade en livmodersinfektion.
Vilken jag då hade gått med i lite mer än 3månader.
Ungefär 5 år senare bestämde vi oss för att det var dags för en liten.
Vi försökte i ca 6månader. Jag köpte ägglossningstester och folsyretabletter. När det gått 6månader så blev vi gravida.
Jag kissade, precis som tidigare månader, på ett graviditetstest samma dag som mensen skulle komma.
Denna gång visade det ett plus. Vi åkte iväg och köpte ett digitalt test på en gång. Kunde man verkligen lita på att jag gjort rätt..? Det digitala testet visade också på att jag var gravid.
Jag var gravid i ca en vecka. På morsdag fick jag missfall.
Missfallet började nog egentligen dagen innan. Jag fick så otroligt ont i högersidan av magen. Det kom som hugg. Innan jag visste vad som hände så vart jag glad av huggen. Det innebär väl bara att jag hade växtvärk?
På söndagen 31/5 2010 så började jag blöda. I och med att jag hade så ont i högersidan (smärtan höll i sig hela tiden). Så sa sjukvårdsrådgivningen att det kunde vara ett utomkvedshavandeskap och att jag behövde åka in till sjukhuset akut.
Vi bor nära sjukhuset så vi hoppade på första bussen. Jag mådde ju okej tyckte jag.
Sen slog smärtan till och på en skala från 1 till 10 skulle jag nog mäta den som 12.
Vi hoppade av bussen lite tvärt då jag trodde att jag skulle kräkas.
Jag låg på asfalten och gnydde. Det är helt klart det värsta jag mött i smärta.
Stackars J blev jättestressad. Han ringde olika taxibolag, men ingen ville hämta upp oss då vi inte visste vilken gatuadress vi stod på. Tröttsamt.
Jag låg å sa att jag ville ha en ambulans. Hahaha...kanske var lite dramatiskt =).
Helt plötsligt avtog smärtan lite. Och en ny buss dök upp. Så vi hoppade på den.
2min senare var vi på sjukhuset. Det var verkligen störande i efterhand att veta att vi hoppat av endast 1 station från sjukhuset. Men men...
Det var iallafall inget utomkvedshavandeskap utan ett vanligt missfall. När vi var på sjukhuset försvann all smärta och jag kände mig som vanligt igen.
Jag såg det som att det bara var att "hoppa på hästen" igen. Så nya ägglossningstester (och graviditetstester) köptes. När ingenting hände köpte jag olika naturläkemedel som bidrottningsgelé och glandin25.
När ingenting hände så började jag med akupunktur.
Ingenting hände där heller. Så då började jag sola solarium (för att få d-vitamin).
Jag gick till ett naturapotek och köpte olika vitaminer som ska vara bra för kropp och fertilitet för över 2000kr. Det fungerade inte heller.
Nu hade det nästan gått 10månader efter missfallet och paniken började närma sig.
Jag ville verkligen inte göra en utredning.
Vi gick iallafall till en gynekolog här i närheten. Han gjorde en grundlig undersökning med en äggledarspolning. Det visade sig att det var ingen passage i min högra äggledare.
Vi fick ta hur mycket prover som helst. Sedan skickade han en remiss till Huddinge Sjukhus. Detta var i maj i år.
Sommaren kom och gick. Fertilitetsenheten hade sommar stängt och skulle öppna 8/8 (tror jag).
En vecka efter de öppnat ringde jag och frågade hur långe de trodde att vi skulle behöva vänta. Jag fick som svar att jag skulle ringa veckan efter. Detta höll på ett bra tag. Till slut hade det gått lite mer än 2 månader och mitt tålamod var slut. Jag ringde vårdguiden som ox bad mig återkomma om en vecka. Grrr.
Vårdguiden kan inte göra något om inte Huddinge Sjukhus har godkänt remissen. Det hade alltså tagit de mer än 2mån att titta på vår remissat och sagt "OK". Störigt.
Veckan efter ringde jag Huddinge Sjukhus som sa att nu var den godkänd. SUPER!!!
När jag sa att jag skulle ringa vårdguiden på en gång sa hon på Huddinge att jag inte kunde göra det för att det inte hade bokförts i deras register ännu. Näha..hur lång tid kunde det tänkas ta frågade jag. "Ungefär en vecka" fick jag som svar.
Direkt efter ringde jag J och var lite uppgiven. Han ringde då vårdguiden och vårdguiden sa att de skulle ringa Huddinge och se om de kunde göra något. Underbara J.
Dagen efter ringde vårdguiden och kollade om jag gått ner något i vikt och räknade hur mitt BMI såg ut just då. Allt såg fint ut och hon sa att hon skulle skicka remissen till Carl von Linné kliniken i Uppsala.
Jag var så himla glad, J med för den delen.
Nästan exakt en månad senare var vi på vårt första besök i Uppsala.
Det var vår långa historia. Kanske inte ger dig lika mycket som det ger mig. Känns kul att ha det kvar.
I efter hand så funderar jag på om det var missfallet som gjorde att jag fick stängd passage i höger äggledare..det måste jag kolla upp.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar