Det känns som att jag drömmer

Det känns som att jag drömmer fortfarande. Vet vi verkligen vad det är för slags liten som gömmer sig i min mage.
Det är helt galet!

Kan inte tänka på annat om jag ska vara helt ärlig.

Känner mej på många sätt dum och får dåligt samvete. Jag vet själv hur jobbigt det var att försöka att bli gravid (både via sängvägen och ivf) utan att lyckas, och hur det är att gå in på en blogg och känna hjärtat krampa lite.
Man var så trött på andras lycka. Jag har full förståelse på att mina läsare mestadels innehåller personer som inte försöker just nu. Kanske är de på väg in i ivf svängen och vill ha lite pepping.
Samtidigt som jag får dåligt samvete känner jag att jag måste låta mig själv tjata om min lycka. Jag måste låta mig gå upp i min graviditet.
Jag har kämpat som fan och är värd detta (J med såklart, som har velat detta lika mycket som jag).

Jag ser på mig själv som en ambassadör för ivf. Jag vill sprida ordet om att det inte är så farligt, att det faktiskt är rätt fantastiskt att möjligheten till behandling finns!
Jag var livrädd för att det skulle sluta med en konstgjord befruktning när vi höll på via sängvägen utan att lyckas.
Livrädd!!
När jag var mitt uppe i behandlingen så såg jag det inte som så jobbigt utan det kändes mest lärorikt.
Och i efterhand är jag glad för att vi fått gå den här långa vägen.
Hur många är det som har fått se sitt lilla barn som ett embryo?
Det känns som att vi som får kämpa lite extra faktiskt har hunnit förbereda oss mycket mer, och att man kanske glädjs på ett annat sätt.
Jag är helt övertygad om att en ivf graviditet inte kan jämföras med en vanlig graviditet känslomässigt. Även om jag även är övertygad om att alla gravidteter är känslomässigt stora.

Jag känner mig så sjukt tacksam mot Carl von Linné kliniken. Utan dem hade detta aldrig varit möjligt.
Det är något som jag aldrig kommer att glömma.
Så trots att jag tjatar om lycka, bebisen och bara en massa rosa lull-lull, så har jag er som kämpar i mina tankar.
Jag håller tummarna för er varje dag!

Rutinultraljud

Idag var vi på vårt rutinultraljud.
Den stora dagen var här. Sedan i måndags har jag varit helt tom gällande detta. Jag har sett fram emot det så mycket så att jag tappade greppet lite när vi var så nära.

Idag kände jag mig förväntansfull och spänd. Jag var förvånad att jag tog det så lätt faktiskt.
När vi kom in i undersökningsrummet slog det till med råge. Jag hade ett par tajta mammajeans på mig och hon sa åt mig att dra ner de lite över rumpan.
Fattade inte alls och fick inte ihop det. Tillslut fick J och hon hjälpa mig för att jag skulle få grepp på det.
Hahaha.

Det var helt fantastiskt! Allt såg bra ut med bebis. Vi fick en grundligare undersökning av hjärtat då min systers första barn (som inte överlevde) hade ett grovt hjärtfel. Detta är inte genetiskt, men det känns endå bra att få en grundligare kontroll på det.
Hjärtat såg iallafall väldigt fint ut. Allt annat med.
Jag har moderkakan i framvägg. Högt i framvägg, och inte alls till höger som de sa på sjukhuset...konstigt.
Moderkakan är precis under min navel.

Vi valde att ta reda på könet. Vi är alldeles för nyfikna och det känns helt enkelt viktigt för oss att veta.

Bebisen kommer alltså från och med nu inte tituleras som "den" utan som Hon.
Graviditeten känns redan så mycket mer verklig. Jag tror mestadels att jag bara fått för mig att jag e gravid.
Efter ultraljudet så känner jag mig gravid på riktigt.

Det första vi gjorde var att köpa dessa.

Massa lyckliga kramar från oss

Nu är den här!!!

JAAAAA!!! När jag kom hem hade jag hållt mig hela evigheten för att kunna testa nu på kvällen. Så jag rusade in på toa och kissade i den lilla plastmuggen som väntade så tålmodigt på mig.

Och bara sådär...en glad gubbe. Jag blev så glad att jag skrek så högt jag kunde "GLAAAAAAAAD GUBBE!!!!!".
Stackars J visste inte ens om att jag testade nu på kvällen (vill inte verka så hysterisk som jag är trots att jag alltid erkänner i efterhand) svarade jätteglatt "Har du testat? Du testade väl negativt i morse".
Jag skuttade ut och visade honom testet, tog en bild på det, och så pussades vi.
Han gick nyss och la sig med ett leende på läpparna.

Hur ska det bli när vi plussar? Det får vi ta då. Men antingen blir vi nog helt chockade (som vi blev när vi fick missfall) eller så kommer vi stå å tjuta ikapp så grovt att ingen av oss kan andas.
Hahaha...

Imorrn ringer jag kliniken. Fast först ska jag testa och se om jag får en glad gubbe imorrn med. Får jag det så borde det vara bäst att åka in på lördagen va? Eller då har vi iallafall det resultatet till klinken med.
Så det är antingen fredag eller lördag.
Nu hoppas jag på lördag. Då kan J garanterat förlja med. Annars så måste han ta ledigt från jobbet - jag har ju redan fixat den biten ;)

Tänk!! Vi ska få göra en FET om bara några dagar. Nu börjar den "roliga" ruvartiden snart igen. Denna gång ska jag leva på som vanligt. Ingen jäkla obetald semester denna gång.

Tusen tack för era tummar. Ni är magiska!!

Jag är lika glad som denna gubbe är söt! Jag älskar clearblues digitala ägglossningstest! Älskar!

KRAM