Det känns som att jag drömmer

Det känns som att jag drömmer fortfarande. Vet vi verkligen vad det är för slags liten som gömmer sig i min mage.
Det är helt galet!

Kan inte tänka på annat om jag ska vara helt ärlig.

Känner mej på många sätt dum och får dåligt samvete. Jag vet själv hur jobbigt det var att försöka att bli gravid (både via sängvägen och ivf) utan att lyckas, och hur det är att gå in på en blogg och känna hjärtat krampa lite.
Man var så trött på andras lycka. Jag har full förståelse på att mina läsare mestadels innehåller personer som inte försöker just nu. Kanske är de på väg in i ivf svängen och vill ha lite pepping.
Samtidigt som jag får dåligt samvete känner jag att jag måste låta mig själv tjata om min lycka. Jag måste låta mig gå upp i min graviditet.
Jag har kämpat som fan och är värd detta (J med såklart, som har velat detta lika mycket som jag).

Jag ser på mig själv som en ambassadör för ivf. Jag vill sprida ordet om att det inte är så farligt, att det faktiskt är rätt fantastiskt att möjligheten till behandling finns!
Jag var livrädd för att det skulle sluta med en konstgjord befruktning när vi höll på via sängvägen utan att lyckas.
Livrädd!!
När jag var mitt uppe i behandlingen så såg jag det inte som så jobbigt utan det kändes mest lärorikt.
Och i efterhand är jag glad för att vi fått gå den här långa vägen.
Hur många är det som har fått se sitt lilla barn som ett embryo?
Det känns som att vi som får kämpa lite extra faktiskt har hunnit förbereda oss mycket mer, och att man kanske glädjs på ett annat sätt.
Jag är helt övertygad om att en ivf graviditet inte kan jämföras med en vanlig graviditet känslomässigt. Även om jag även är övertygad om att alla gravidteter är känslomässigt stora.

Jag känner mig så sjukt tacksam mot Carl von Linné kliniken. Utan dem hade detta aldrig varit möjligt.
Det är något som jag aldrig kommer att glömma.
Så trots att jag tjatar om lycka, bebisen och bara en massa rosa lull-lull, så har jag er som kämpar i mina tankar.
Jag håller tummarna för er varje dag!