3 månader sen

Idag är det 3 månader sen jag åkte från jobbet till sjukhuset och fick reda på att jag hade öppnat mig inifrån.
Jag har skrivit ett utkast om sjukhustiden (gjorde det nästan direkt när jag vart utskriven). Det här utkastet vart väldigt utlämnande och lite för detaljerat, därför har jag valt att inte publicerat det.
Det är svårt att skriva om den här tiden utan att vara för detaljerad...

På söndag är det 3 månader sedan operationen. Helt sjukt. Det är även 3 månader sedan jag fick min diagnos Cervix Insufficient (svag livmoderhals) då det konstaterats att jag inte hade en infektion.

Tiden på sjukhuset var fylld av känslor, en superläskig bergochdalsbana av känslor.

När den första gynundersökningen gjordes och jag fick veta att jag öppnat mig vart jag chockad. Så chockad att jag höll på att svimma. Hade inte en aning om att sånt här kunde hända.
Ringde J, som oxå hamnade i chock, och bad honom komma illa kvickt.
Efter lite bollande med olika barnmorskor och min syster som googlat verkade det faktiskt vara rätt hoppfullt. Och vi kände oss just det - Hoppfulla.
Första kvällen fick vi träffa en läkare för att vi kom på så många frågor efter chocken lagt sig.
Det var ett möte som gav oss den kallaste kallduschen.
Läkaren la fram verkligheten till oss. Det var stor risk att vi förlorade vårt friska barn, för att min kropp inte vill samarbeta.
Jag skakade okontrollerat och var så ledsen. Det kändes så orättvist att vi inte nått den magiska veckan när de försöker rädda barnet. Vi var ju så himla nära.
Om förlossningen skulle komma igång så skulle hon leva och sedan dö i våra armar utan att ha fått någon riktig chans, bara för att hon var ett par veckor för ung. Usch det är så hemskt att tänka på.
Behöver jag säga att både jag och J var extremt ledsna?
Tillslut somnar jag, J sover sittandes i en stol större delen av kvällen.
Två dagar senare opererades jag. Dessa två dagar innehöll hopp, förtvivlan, tårar och en massa kärlek.

Vi har på ett sätt distanserat oss från framtiden. Vi har levt för dagen och jublat när vi gått en till full vecka. Så nu när det endast är lite mer än 3 veckor tills cerklaget ska tas bort känns allt så otroligt nära.
Vi är nästan i mål!! Vi är i vecka 32+3 - vilket jag trott varit helt omöjligt att uppnå!! Från och med vecka 33+0 minskar risken för hjärnskador rejält (som jag förstått ska hjärnan nästan vara "klar" då).
Heeeeeelt jäkla sjukt!!
Nyss var vi ju i vecka 20+3 och allt kändes nattsvart.
Det är en svår omställning. En angenäm men svår omställning.

Nu är jag rädd för att vi ska snubbla på mållinjen. Att något ska hända med henne de sista veckorna i magen. Att något ska hända vid förlossningen.
När hon väl e ute kommer nog både jag och J vara lite hönsiga i början. Men vet ni vad!
Vi får vara hönsiga och jag får vara så orolig som jag vill fram tills hon ligger tryggt i min famn. För vi har gått igenom en pärs..