Lilypie Pregnancy tickers

Lilypie Pregnancy tickers

fredag 10 augusti 2012

3 månader sen

Idag är det 3 månader sen jag åkte från jobbet till sjukhuset och fick reda på att jag hade öppnat mig inifrån.
Jag har skrivit ett utkast om sjukhustiden (gjorde det nästan direkt när jag vart utskriven). Det här utkastet vart väldigt utlämnande och lite för detaljerat, därför har jag valt att inte publicerat det.
Det är svårt att skriva om den här tiden utan att vara för detaljerad...

På söndag är det 3 månader sedan operationen. Helt sjukt. Det är även 3 månader sedan jag fick min diagnos Cervix Insufficient (svag livmoderhals) då det konstaterats att jag inte hade en infektion.

Tiden på sjukhuset var fylld av känslor, en superläskig bergochdalsbana av känslor.

När den första gynundersökningen gjordes och jag fick veta att jag öppnat mig vart jag chockad. Så chockad att jag höll på att svimma. Hade inte en aning om att sånt här kunde hända.
Ringde J, som oxå hamnade i chock, och bad honom komma illa kvickt.
Efter lite bollande med olika barnmorskor och min syster som googlat verkade det faktiskt vara rätt hoppfullt. Och vi kände oss just det - Hoppfulla.
Första kvällen fick vi träffa en läkare för att vi kom på så många frågor efter chocken lagt sig.
Det var ett möte som gav oss den kallaste kallduschen.
Läkaren la fram verkligheten till oss. Det var stor risk att vi förlorade vårt friska barn, för att min kropp inte vill samarbeta.
Jag skakade okontrollerat och var så ledsen. Det kändes så orättvist att vi inte nått den magiska veckan när de försöker rädda barnet. Vi var ju så himla nära.
Om förlossningen skulle komma igång så skulle hon leva och sedan dö i våra armar utan att ha fått någon riktig chans, bara för att hon var ett par veckor för ung. Usch det är så hemskt att tänka på.
Behöver jag säga att både jag och J var extremt ledsna?
Tillslut somnar jag, J sover sittandes i en stol större delen av kvällen.
Två dagar senare opererades jag. Dessa två dagar innehöll hopp, förtvivlan, tårar och en massa kärlek.

Vi har på ett sätt distanserat oss från framtiden. Vi har levt för dagen och jublat när vi gått en till full vecka. Så nu när det endast är lite mer än 3 veckor tills cerklaget ska tas bort känns allt så otroligt nära.
Vi är nästan i mål!! Vi är i vecka 32+3 - vilket jag trott varit helt omöjligt att uppnå!! Från och med vecka 33+0 minskar risken för hjärnskador rejält (som jag förstått ska hjärnan nästan vara "klar" då).
Heeeeeelt jäkla sjukt!!
Nyss var vi ju i vecka 20+3 och allt kändes nattsvart.
Det är en svår omställning. En angenäm men svår omställning.

Nu är jag rädd för att vi ska snubbla på mållinjen. Att något ska hända med henne de sista veckorna i magen. Att något ska hända vid förlossningen.
När hon väl e ute kommer nog både jag och J vara lite hönsiga i början. Men vet ni vad!
Vi får vara hönsiga och jag får vara så orolig som jag vill fram tills hon ligger tryggt i min famn. För vi har gått igenom en pärs..



4 kommentarer:

  1. Ja, det har ni verkligen!!
    Fast även om man varit skolboksexempel på normal graviditet så är man nojig över att snubbla på målsnöret!
    Konstigt det där...men det är väl hjärnans sätt att gardera sig OM det skulle hända nåt i sista sekund. Men det vore skönt att få bara njuta till 110% utan minsta oro. Men saker KAN ju hända vid förlossningen.
    Fast kanske är man lika nojig sen, fast för andra saker (plötslig spädbarnsdöd, att barnet sätter i halsen/blir sjuk/gör illa sig etc). Kanske kommer oron finnas där resten av livet, bara i olika form?
    Otroligt skönt att ni klarat er så långt!! Några veckor för tidigt gör ju inget om hon tittar ut :-D
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har nog rätt i det. Ibland fastnar man lite i komplikationstänket. Tänkte inte så långt att alla gravida troligtvis känner samma sak när man är så nära målet. Skillnaden på en skolboksgraviditet och en komplikationsgraviditet är nog mer att man är mer medveten om vad som kan gå fel under graviditeten. Förlossningen ser ju "likadan" ut för de flesta. =)
      Jag tror defenitivt att oron alltid kommer att finnas där. Tack! Såg att det bara är fem dagar kvar för dig. Jössös!! Minns när du plussade som igår!!
      Massa kramar

      Radera
  2. Hej!

    Skulle vilja maila dig. Försökte maila på den adressen som stod under kontakt på sidan, men fick tillbaka mailet, kunde ej levereras. Har du någon annan adress?
    Hälsningar,
    Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Malin,

      Så kul att du vill ta kontakt med mig.
      Men vad konstigt! Jag gjorde misstaget att registrera en hotmail.se adress när jag startade bloggen. Är lätt att ta fel på hotmail.se och hotmail.com (kan det ha varit det som hänt?).

      Oavsett så har jag gjort en ny mailadress för att undvika strul =).
      Nya adressen: dagsforenliten@hotmail.com
      Du får jättegärna maila. Tusen tack för att du sa till om strulet. Jag ska ändra informationen på kontakt på en gång!

      Radera