Ajdå.
Idag skedde det. Jag tappade humöret. Rejält dessutom.
Denna vecka har varit otroligt frustrerande på jobbet. Jag har två nya som jag lär upp (som är jätteduktiga). Mitt tålamod är så kort nu. All kontroll som jag har går till att inte visa att tålamodet brister framför dem. Det går rätt bra. Men jag blir trött av det.
Sen så har min chef dragit ut på att ge mig ett nytt avtal (mitt vikariat gick ut i tisdags). Jag vill verkligen ha säkerheten med en fast tjänst som jag blivit lovad på papper. Idag fick jag reda på att eftersom att det dragit ut så på tiden kommer det eventuellt synas på lönen. Jag skulle kanske bara få betalt för halva månaden.
Suuuuuuuuuck.
Så pratade jag med min syster på vägen hem om att det är bökigt att åka till Uppsala och jag kände mig allmänt grinig.
Då fick jag en relativt dum kommentar och allt brast.
Ja blev så arg. Hur kunde jag bli så arg? Jag brusade upp och var inte alls mig själv.
Slängde ur mig saker som att "normala människor behöver bara resa till sovrummet för att bli med barn men vi behöver åka fram och tillbaka till Uppsala typ 5ggr för ETT försök".
Känns så dumt att jag sa så till henne. Hon har två barn genom "sovrumstekniken", och jag vet att hon ibland kan tycka att det är jobbigt att vi har såna problem som vi har..
Suck igen.
Nu känns det bättre. Fick ut allt ur systemet. Som tur är har jag världens bästa syster som kunde hantera mitt utbrott på ett väldigt bra sätt. Hoppas att hon inte blev ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar