Det här med skuldkänslor

Jag blir så otroligt frustrerad. Läste en blogg vars inlägg handlade om att hon skulle vara glad för barnet och känna lycka trots att barnet skrek och det var långa vaknätter (så länge barnet inte hade kolik).
Det inlägget har fått rätt många kommentarer och en som kommenterat menade på att det handlade om ens egen inställning om man kände att småbarnsperioden var jobbig. Och att hon minsann alltid känt lycka och rosaglimmrande tankar om sina två barn.
Det är ju jättebra för henne. Helt ärligt så tycker jag det.

Jag kan ju säga att jag inte endast känner rosaglimmrande känslor. Det är tufft med småbarn.
Och då menar jag inte nätterna. Ellie sover rätt bra och somnar om lätt. Så även om jag är trött så är jag piggare än vad jag väntat mig att vara.
Det jobbiga med föräldraskapet för min del är känslan av otillräcklighet. Och att man faktiskt inte vet allt.
Är hon hungrig, har hon ont, ska jag massera magen, ska jag väcka henne ska jag...ska jag..ska jag...

När jag tittar på Ellie och säger hej så ler hon som sagt inte som andra barn utan hon börjar oftast att gråta.
Det är inte så jättekul och man tvivlar på att hon verkligen tycker om en (nu log hon idag så jag hoppas på ändring på detta =).

Jag fick min mens i måndags. Eftersom att jag inte ammar bestämde den sig för att komma redan nu. Och jag kan väl säga att det finns nog ett skäl till varför man inte får mens när man ammar. Det är inte kul med pms och en liten bebis. Lägg till då att du inte haft mens på 10månader...

Även om jag känt "nä, det var inte så kul med barn som jag trodde" korta stunder så känner jag såklart mer lycka och tacksamhet för att hon finns i våra liv. De negativa känslorna har man som sagt bara korta stunder, men skuldkänslorna för att man känt så sitter kvar längre.
Hur kan jag tänka så om henne. Hon är ju vår lilla ängel. Hon är ju det finaste vi har...
Och att få läsa att det handlar om ens inställning gör ju bara att de här skuldkänslorna växer till ett berg av skuld som ger en ont i hjärtat på riktigt.

Samtidigt så känner jag att man måste tillåta sig att känna negativa känslor.
Vissa mår ju dåligt i sin graviditet och gnäller i tid och otid om allt som man själv tagit emot med öppna armar. Innebär det att de har en dålig inställning till sitt barn i magen? Innebär det att de kommer att bli sämre mammor? Självklart inte! Det handlar om hur mycket man faktiskt klarar fysiskt och psykiskt.
Jag är imponerad över de som klarar av att vara ensamstående. För bollandet om vad man kan göra och vad bebisen vill ha är värt all guld i världen.

Ellie är ju förstoppad. Jag har testat allt. Pysventil för att stimulera bajsreflexer, mer vatten i ersättningen, massera magen (masserade så mycket att naveln vart utstående..hej skuldkänslor), cykla med benen, dra upp benen till bröstkorgen på henne, svindyr ersättning från apoteket, byta ersättning från baby semp till nan, byta ut 2mål till baby semp bifidus, byta ersättning från nan till nan pro 1, semperdroppar, miniformdroppar och slutligen får hon nu laktulos.
Så hon får nu - nan pro 1, tetra nan på nätterna, semperdroppar, miniformdroppar och laktulos.
Tänk er då en galet hungrig bebis.

Jag aktiverar henne i babygymmet, i hennes babysitter och går runt med henne på armen i lägenheten all hennes vakna tid för att hon kräver stimulans (hon nöjer sig inte med att sitta och titta på mig inte..).
Jag springer till köket så fort hon blir hungrig för att blanda ihop den där himlans ersättningen. Jag har pumpat brösten så mycket det går i 2 månader i hopp för att få igång bröstmjölkproduktionen för att hon ska få laxerande bröstmjölk.
Jag vaggar henne i oändlighet när hon är övertrött och inte kommer till ro för att somna.

Jag vet inte vad jag mer kan göra och endå känns det otillräckligt då hon ofta är missnöjd. Det gör att jag känner att jag gör något fel och att hon inte är nöjd med mej som mamma korta stunder.
I mitt huvud är det inte konstigt - samtidigt som jag klankar ner på mig otroligt mycket för att jag känner så. Jag har ju längtat så efter henne...

Oavsett vad så är jag en bra mamma - även om jag inte får henne nöjd och glad hela dagarna.
Det kräver mycket för mig för att jag ska acceptera det. Och jag må vara känslig just nu (hej mensen och skuldkänslorna) men det blir inte lättare för mig att övertyga mig att jag är en bra mamma när en på internet säger att det handlar om ens inställning om man känner att småbarnsperioden är jobbig.

Fy vad arg, ledsen och blä-ig jag känner mig. Som sagt, mensen gör nog mycket till. Imorrn kanske det inte tar alls på mig lika mycket som nu...