Utskrivna

Hej allihopa,

Nu e jag tillbaks. Det tog inte alls 11 dagar mellan inläggen som jag trodde att det skulle göra.

I tisdags gjorde läkaren en undersökning och tittade på Cerclaget (bandet runt livmoderhalsen). Jag var riktigt orolig efter helgen då jag hostat ordentligt. Det kändes liksom hur det spände till därnere när jag hostade.
Undersökningen visade att Cerclaget satt precis där hon lämnade och hårt och fint. Hon sa att hon skulle skicka hem mej på permis. Jag trodde att det endast var över dagen men det var över natten.
Natten blev rätt tuff. Jag kunde inte andas på grund av min förkylning. Och när jag inte kunde sova så låg jag och oroade mig. Slutade med 1 å en halv timmes sömn.

På onsdagen åkte vi tillbaka till sjukhuset. Det kändes himla tryggt och skönt att vara där. Så jag ville egentligen stanna. Men efter jag pratat med en barnmorska kändes det bättre. När vi sedan fick träffa läkaren kände jag och J oss helt redo att åka hem.
Navelsträngen är inte helt klippt och vi får ringa till avdelningen när vi vill. Vi bor endast ca 15min från sjukhuset med..det är en tröst i sig.

Läkaren vi har är världens bästa. Att hon har kunnat göra det här ingreppet känns helt magiskt.
Jag har oroat mig för att förlossningen ska sätta igång och inte går att stoppa innan vecka 23+0.
Det känns otroligt hjälplöst att veta att det bara är några dagar bort och att det är avgörande för om de försöker rädda Liten eller inte.
Jag vill verkligen inte föda för tidigt -speciellt inte såhär tidigt. Men OM det skulle hända så vill jag att Liten ska ha en chans att få kämpa. Usch...det är så känsligt att bara tänka på det.
Det jag ska komma fram till är att jag inte behöver känna den här jobbiga känslan längre.
Vår bästaste läkare sa självmant att om det skulle sätta igång och inte gå att stoppa nu så skulle de göra det de kan för barnet.
Det går inte att beskriva vilken sten det var som föll från hjärtat. Att få sluta vänta på den magiska vecka 23+0 var möjligt och vi kunde andas igen.
Sedan hon sa det har jag känt mig så mycket lugnare och mindre hispig.
Läkaren ser på detta som ett sådant bra fall att det troligtvis inte kommer att bli en sådan tidig födsel (hoppashoppashoppas).

På måndag ska jag göra ett ultraljud för att se hur mycket av tappen/livmoderhalsen som är kvar i detalj. På torsdag ska vi träffa läkaren igen.
Vi ska träffa henne en gång i veckan för att titta till Cerclaget, känns tryggt och skönt.

Senare, ikväll eller i veckan, kommer jag skriva ett inlägg om sjukhusperioden.
Det hände otroligt mycket och det var mycket som snurrade i huvudet.
Jag vill minnas det. Det är viktigt.

Både jag och J är otroligt tacksamma för att det gått så bra som det gjort fram till nu.
Allt e fortfarande väldigt osäkert och jag kommer inte kunna slappna av och andas lugnt innan iallafall vecka 30+0 (märks det att jag räknar veckorna på annat sätt nu).

Tack för era tankar och tummar. Det har värmt oss otroligt mycket!

Massa kramar