Lugn som en filbunke

Det är kul att se vilken effekt min läkare har på mig.
Jag lyckades jaga upp mig lite innan jag kom till sjukhuset i och med att bebisen ligger så långt ner och trycker.
När jag sa det till läkaren sa hon att vi kunde kolla med ett ul, men hon trodde inte att det behövdes.
Hon kikade in i grottan och sa att allt ser precis lika bra ut som vanligt.
Jag lyckades få till mig en ny mätning av tappen. Det blir inom en vecka på ultraljudsavdelningen.
Om det såg bra ut sa hon att det inte blir någon mer mätning.

Så sa hon att nu när det gått så lång tid så kan man säga att det ser riktigt bra ut. Jag fick känslan av att hon trodde att jag knappt skulle föda tidigt.
Känns så himla bra!!
Vi kom även överens om att jag ska börja röra på mig mer. Ska bli riktigt skönt!! Hon gillar inte alls faktumet att jag ligger så mycket som jag gör. Så jag får bita ihop och ta mig till ica och eventuellt centrum å så.
Kanske kan möta upp J vid stationen någon dag med.
Känns lite läskigt faktiskt. Samtidigt som det är dags att utmana kroppen lite.

Mina sammandragningar jag får är tydligen inte alls något att oroa sig för. Det ska göra riktigt ont för att det ska kunna vara en påfrestning.
Jag har endast haft en som har gjort ont än så länge.

Jag frågade hur många såna här patienter de har. Om det är en i veckan eller hur det var.
Tydligen är det en i månaden om man ska dra ut ett snitt.
I mitt fall så fanns det ingen annan utväg då jag fortsatte att öppna mig så mycket som jag gjorde.
Jag får verkligen känslan av att det var i grevens tid.

Ultraljudet visade att lilltjejen ligger med huvudet mot min urinblåsa. Kanske är skönt med en kudde?
Hon ligger och krafsar och slår mot blåsan lite då och då. Hon ligger "normalt" långt ner och det kan inte sätta igång en förlossning, som jag var rädd för.

Känner mig som sagt väldigt lugn och harmonisk nu. Glad!
Ska träffa henne igen om 2 veckor (om mätningen av tappen inte visar dåliga resultat såklart).