Om att nästan göra på sig..

Det här är inte för de som har känsliga magar och de lättäcklade.
Det är oxå på gränsen av för privat. Men det är mest komiskt för mig och jag vill inte glömma det. Jag vill kunna gå tillbaka i bloggen som höggravid och skratta högt åt vad jag faktiskt fått vara med om såhär i början...

I fredags åt jag ett päron innan jag gick från jobbet. Som vanligt gick jag på toaletten och kissade innan färden hem skulle påbörjas. Väl där inne känner jag att det skulle kunna gå att göra nr 2 (jag har ju haft problem med magen till och från i hela mitt vuxna liv. Nu när jag varit gravid är det värre än värst och jag är hård). Eftersom att jag vet att det kan ta ett tag valde jag att strunta i den lilla signalen och bege mig hem.

På väg mot pendeltågsstationen fick jag jätteont i magen. Först trodde jag att det var nåt fel med liten. Sen kände jag att det var tarmarna. Jag fortsatte att gå en bit tills nästa kramp kom. Då kändes det som att jag skulle göra på mig. Jag stannade i panik. Låtsades att kolla något på mobilen. Hade sån panik. Det var runingstrafik och massor med folk. Vad skulle jag göra om jag gjorde på mig. Jag har en svindyr vinterjacka som går under rumpan. Skulle den bli förstörd?
Sen så kom en ny kramp, men ett otroligt tryck bakåt. Jössös... Det var dock bara några fisar som kom.
Efter fisarna kändes allt mycket bättre. Så pass mycket att jag fortsatte min resa hem och struntade i att det fanns en toalett på pendeltågsstationen.

När jag sitter på pendeltåget så känner jag hur det bubblar runt i magen. Paniken återkommer. Vad fan gör jag nu? Jag är instängd på ett fullt pendeltåg mitt i Stockholms rusningstrafik. Jävla skit (i dubbel bemärkelse).
När jag åkt en och en halv station kommer kramperna tillbaka. De är lite annorlunda och jag känner hur min kropp vill bli av med det jag har i den. Det går nästan inte att hålla emot, jag mår illa, skakar och försöker andas. Kramperna kommer med ett par minuters mellanrum och de är så intensiva att jag sitter och drar i "räcket" som finns intill sittplatserna. Detta var min räddning. Detta fina gula räcke. Nu ser jag att de intill mig börjar känna sig obekväma.
Jag bestämmer mig för att gå av. Jag vet om en restaurang som finns vid nästa station. Jag blir nästan lycklig av tanken att jag ska få gå på toaletten och kroppens kramper blir svårare att hålla emot.
Då stannar tåget i tunneln innan perrongen "vi har ett fjärrtåg framför oss" ropar chauffören ut i högtalaren. Skämtar de med mej??

När vi väl kommer till perrongen så inser jag att jag inte kan stå. Jag hoppar ner på första bänk jag ser. Funderar på hur jag ska göra. Det är ju en bit att gå.
Jag går som om jag redan gjort i brallan och får stanna flera gånger och trycka rumpan mot väggen - kände mej som tjejen som gnuggar rumpan mot trädet i analklåda reklamen.
Pust!!!

När jag ser restaurangen börjar jag småspringa. Väl inne står alla anställda och pratar med varandra. Så jag frågar en gäst om var toan ligger. När jag e på väg dit börjar en anställd jaga mej och skrika hallå...haha.
Jag ökar takten och når toaletten - som jag lämnar med en ren bralla.

Helt otroligt att jag kunde bli så dålig på en sådan kort bit. När jag tänker tillbaka på det så skrattar jag samtidigt som jag känner en del av paniken jag hade. Och jag ställer mig själv frågan. Vad fan hade jag gjort om jag hade gjort på mig? Hur löser man det?

Det var mitt fredagsnöje. Sen försökte jag återhämta mig resten av kvällen.

Kram