Ett avslut

Jag var nyss hos min läkare på ett sista besök.
Åh vad jag tycker om henne.

Vi pratade om att hon snart går i pension. Å att om jag blir gravid igen ska jag få cerklage vid vecka 12-13. Å vara sjukskriven resten av graviditeten. Huuj, lång tid.

När jag sattes igång hade hon bakjour. Så jag bad båda mina barnmorskor att ringa henne å kolla om det var okej om de tig kontakt med henne om något med förlossningen inte skulle gå bra.
Fick ett "inget kommer att hända" som svar. De vägrade trots att jag frågade flera gånger.
Jag visste att det inte skulle vara några problem. Å även om allt gick bra så hade jag verkligen föredragit om det var hon som gjorde operationen.

När jag sa att de inte ville ringa henne såg hon lite ledsen ut. Så sa hon att hon hade väldigt gärna kommit in. Och att hon tyckte det var lite trist.

Typiskt!

Nu gick det ju bra. Men när kejsarsnittet gjordes skakade jag å grät av rädsla. Det hade känts något tryggare om jag hade fått min varma, duktiga läkare. Då hade jag vetat att den bästa försöker rädda mitt barn.
Läkaren som gjorde kejsarsnittet var istället helt röd om ögonen av trötthet.
Efter mitt snitt var det skiftbyte bland personalen. Läkaren jobbade nog en halvtimme eller så över.

Besöket på Huddinge sjukhus idag behövdes. Jag behövde få ett avslut med henne. Och få ge henne världen längsta, varmaste å mest betydelsefulla kram.
Tänk att hon räddade livet på Ellie i vecka 20.
Sinnessjukt!!