Hormon-Ful-Gråta

Två söndagar i rad har detta hänt, och det slår ner som en blixt på klarblå himmel. Jag blir så överraskad så jag kan bara flyta med i det.

Det hysteriska ful-gråtet. Som jag förstått det så är det hormonerna. För visst är jag en brölis i vanliga fall. Men när jag brölar normalt så kommer det en tår eller två med en eller två snyftningar till. Sen är det klart.

Söndagsgråtet har börjat med någon tår i ögat sen har det blivit värre. På mindre än en sekund sitter jag med ansiktet i händerna som sedan placeras i knät (eller Js knä). Det går inte att hålla det inne. Omöjligt!

Och så jag gråter. Jag skulle vilja jämföra mitt läte med en brunstig tjur (inte för att jag vet hur de låter). Det är högst okvinnligt.  Och tårarna sprutar.

Förra veckan så grät jag för att jag tyckte så synd om mig själv. Jag mådde lite illa, katten hade bajsat och det luktade pekka, J var på lite dåligt humör. Då sprack det.
J vart så chockad att han skrattade åt mig och sa "Ja där kommer hormonerna".

Idag var det min syster som utlöste det. En sak hände igår, och jag som trodde att jag var till hjälp hade gjort henne ledsen istället. Vi pratade i telefon och jag försökte hålla masken. Hon vet ju inte om det kommer en tår eller två tänkte jag. Det tog kanske en halv minut tills jag la telefonen åt sidan och hulkade loss. Jag hör henne fråga vad det var å jag får ut "jaaag gjorde dej leeeedsen". Då börjar hon skratta och så säger hon samma sak som J "oj, det där är dina hormoner"
J kom rusandes med papper och strök mig på ryggen. Det kom så mycket tårar att ALL mascara försvann.
Gråtande håll säkert i sig i 3-4min. Så J och min syster fick en liten pratstund.
Sen var allt nästan som vanligt igen.

Tydligen hade min systers man varnat henne för att säga det till mig eftersom att jag är gravid. Min syster har ju varit gravid 3ggr, och hon är den starkaste kvinnan jag känner. Så hon viftade bort hans varning med att det finns väl ingen som är så känslig.
Hoohoo....där bevisade jag att det visst finns det.

Jag är glad att gråtet håller sig till söndagarna än så länge. Hade varit jobbigt om detta skulle hända på jobbet.

Kram