Lånar vi henne?

Den här lyckan man hoppades på att man skulle känna som mamma har börjat slå till. Ordentligt.
Ellie är så fantastisk att mitt hjärta svämmar över av kärlek.
Var lite orolig där ett tag, om jag verkligen skulle få känna såhär.
Det är bara de senare veckorna som det liksom klickat till. Känns så skönt. Å jag har nog faktiskt aldrig varit lyckligare.

Jag tror att jag hållt mig lite reserverad mot att öppna mitt hjärta såpass mycket för att det känns som vi vara lånar henne.
Jag kan få en otrolig ångest ibland där jag tror att hon ska försvinna.
Häromdagen var jag helt säker på att bulan hon har i skallen (från när hon var inklämd) var cancer å att hon skulle ryckas ifrån oss.
Igår när jag klippte henne kom scenarion som blodförgiftning å även blodförlust in in i huvudet. Helt oresonliga tankar, men ack så svåra att hålla undan

Nej, det e dags att våga tro på att vårt barn är här för att stanna.

Ellie blev jätteledsen på kvällen igår å jag fällde många tårar över min dumhet. Det visade sig vara i onödan. Hon hade ont i magen.
J då? Jo som alltid lyckas han pricka att åka till sin kompis när jag får lite panik. Det är nog bra. Jag behöver stå på mina egna ben å hantera såna här situationer.
Även om det inte är kul.
Jag ringde både J å min syster så fort Ellie slutat gråta.
Min syster som har två barn berättade att det e jättevanligt att föräldrar klipper sina barn. Kändes inte bättre för det.
Men det kändes rätt bra att hon tog så lätt på det.
Nu ska jag somna om.
Natti!