En del av mig tänker att jag går upp så mycket som jag går upp i vikt. Jag ska såklart inte lassa i mig godis och onyttigheter, utan tänka på vad jag stoppar i mig. Den andre delen av mig är skraj för vågen. Jag är riktigt rädd för att få ett stort barn.
Det kanske är rädslan för just det som gör att jag hänger upp mig lite på det här.
Jag hittade en hemsida (kan kolla upp vad den hette om någon är intresserad) där man kunde följa en viktkurva. Jag låg mitt på kurvan nästan hela tiden, men i slutet på det som fylldes i kurvan låg jag minimalt över.
Då började jag googla...detta google (sorry J).
Det finns typ oändligt många trådar på bland annat familjeliv.se där detta diskuteras. Och det är många tjejer i vecka 17 har gått upp 0-2kg. Det är mer vanligt än ovanligt att tjejer gått upp så lite enligt dessa trådar.
Är inte det lite? Det är ju såpass många så det känns som att det måste vara normalt.
Jag har gått upp 4kg, och har än inte gått 17 hela veckor.
Är detta för mycket tycker ni? Jag har ju varit trög i magen, så 0,5-1kg kan ju vara tarminnehåll (fräscht av mig, men ni fattar).
Hur kan man gå upp så lite och endå få mage? Min mage har blivit så stor att jag knappt kan stänga jackan på eftermiddagen, när magen är som mest svullen.
Har ni gått upp mer eller mindre? Ni behöver ju såklart inte svara. Men blir nyfiken och lite illa till mods.
Jag hittade oxå en hemsida som räknade ut hur mycket man skulle gå upp totalt under graviditeten. Och då skulle jag gå upp 22kg. Det känns lite mycket. Min plan var att försöka gå upp runt 10 någonting totalt. Alltså, jag vill inte gå upp mer än vad själva graviditeten kräver.Och jag tror att jag läst siffran 7 någonstans.
Jag vill som sagt ha ett litet barn, blir jag stor kan det tränas bort sen...så min egna vikt spelar ingen direkt roll.
Jag brukar inte vara fixerad vid vikten, utan tror på att om man mår bra och gör medvetna val får man vara hur tung eller lätt man vill. Jag brukar göra medvetna val..och därför finner jag trygghet i det.
Anledningen till att jag inte vill ha ett stort barn är enbart för att det måste komma ut på ett eller annat sätt. Och jag är lite (läs rejält) förlossningsrädd, och var det redan som ogravid.
Med ett mindre barn menar jag 3,5 kilo och nedåt. Allt över 3,5 känns stort för mig.
Även om alla bebisar är söta såklart...stor som liten.
Finns det någon som kan stilla min oro lite. Har jag gått upp mycket?
Kram
Tyvärr är min kunskap om detta = noll. Vet inte ens vad jag har gått upp på mina 24 veckor :-)
SvaraRaderaSå länge fostret är ok storlek när de kollar så är jag nöjd! Tror du vikten på bebisen är så viktig egentligen? Jag tänker att det måste ju bero på längden och formen också. Har ju hellre en lång bebis med lite större vikt än en liten kompakt och rund en. Tänker lite på storleken på utvägen och känner att diametern måste vara mer avgörande, eller? ;-)
Det har du såklart rätt i. Obefogad rädsla kanske. Men jag är rätt liten själv, endast 1.56 så det känns som att det inte får plats en långis i mej. Blir nog en kanonkula om den väger lite mer :).
RaderaKram
Från när räknar du viktuppgång? Jag har gått upp ca 2 kg sen starten av IVF och där spelar ju hormonerna in. Samt att jag slutade träna. Har inte vågat. Så 4 kg för dig låter inte mycket tycker jag. Är i vecka 11 nu. Bara man inte trycker i sig godis, kakor och läsk varje dag så är det nog ingen fara. Tänk förnuftigt! :)
SvaraRaderaJag räknar från insättningen på värt första besök.
RaderaDet står på alla informationssidor att man i denna vecka ska ha gått upp 2,5-4kg. Så jag ligger väl lite i överkant. Reagerar bara på att det var så många som knappt gått upp nånting.
I vecka 11 hade jag gått upp 1kg. Det är nu när magen kommit som kilona kommit. Äter inte mycket onyttigt alls. Mår illa av det. Nåja, det blir som det blir :)
Nu såg jag att mitt svar såg lite spydigt ut. Det var inte meningen. Jag var hos min barnmorska vecka 11 (10+0) å då vägde jag mig innan besöket. Därför vet jag hur mycket jag vägde då. I vecka 14 hade jag gått upp två kilo. Så det är nu det blivit en explosion. Men som sagt, jag får acceptera att det blir som det blir. Det viktigaste e att bebisen mår bra :). Tack för ditt stöd.
RaderaKram