Lycka

Jag känner mig så otroligt lycklig. Det händer såklart att jag får en liten dipp någon dag och tycker att det e trist att sitta hemma hela dagarna. I ensamhet. Det blir ju smått tragiskt de här dagarna. Man tittar på samma program, man äter vid samma tillfällen, springer på toaletten hela tiden och terrar J via sms.
Jag blir lite ledsen när jag tänker på att jag inte får "visa upp mig". Att inte få de där blickarna från kollegorna. Jag känner mig finare än någonsin, och här sitter jag fast i soffan så jag inte kan stoltsera med det.
Oj, vad deppigt det blev här nu. De här dagarna är sällsynta.

De flesta dagarna känner jag mig lycklig. Lycklig för att jag är finare än någonsin. Att jag känner henne böka runt därinne. att det faktiskt bara är en och en halv månad innan vi klipper cerclaget.
Att jag mår så bra som jag gör. Det känns helt fantastiskt att vara gravid.
Jag kommer nog sakna detta rätt mycket. En stor del av mig hade velat gå tiden ut, så att man får njuta av det så länge man kan.
Jag får visa upp mig de dagar jag går till ica och när jag gör mina utflykter till barnmorskan och sjukhuset.
Det är så stort för mig att vara ute bland folk så att jag nästan gråter. Det förvånar mig lite att det är så viktigt att visa magen för andra.
Kanske ska försöka börja bjuda hem folk lite mer. Är lite förvånad över att de själva inte tar initiativ till det. Knappt min familj gör det. Har inte träffat min mamma sedan jag låg på sjukhus och min syster har endast varit här en gång. De har ju sina liv såklart. Men det är endå lite trist.

Jag har ju J som sällskap. Men det känns som att han oxå måste få ha roligt. Mestadels känner jag mig ensam på dagarna och då jobbar han. Det är ju inte något som går att ändra.
Som sagt - dessa dagar kanske är 1 eller två på en hel vecka. Så det går ingen nöd på  mig.

Hur som helst! Jag älskar att vara gravid. En stor del av mig vill vara gravid för jämnan.
Kommer det att sluta med att vi får ett fotbollslag? Vi som bara skulle ha ett barn...