Kalender är beställd

Normalt sett är det jag som har total koll. Tänkte skriva att jag har koll på allt, men det hade nog varit en  överdrift.
Jag är bra på siffror och datum...även namn (ibland).
Det kommer naturligt för mig.

Nu har det hänt flera gånger att jag blandar ihop dagar, datum och bokningar jag har.
Blir tokig!!

Förra veckan beställde jag hem en kalender från personligalmenacka.se
Tyckte det var kul att man fick designa framsidan.
Men det var 2veckors leveranstid. Jag har redan lyckats göra 2st dubbelbokningar nästa vecka.
Dessutom hade jag missat att J är ledig på fredag.
Suck, jag blir så trött. Hoppas att kalendern kommer snart.

Flytten har jag koll på. Har en app i mobilen. Är 65st dagar kvar idag!
wiiiiii

Lilla gosiga tjejen

Idag på morgonen satte jag henne på min kudde. Jag låg på mage och hade ansiktet vid hennes knän. Då sätter hon sina händer på mina kinder och lutar sig fram och gnuggar sitt ansikte mot mitt.
Det var säkert inte medvetet mer än att hon var lite gosig.

Men oj vad det värmde i hjärtat. Lilla gosiga tjejen tycker om mig.

Vatten bakom trumhinnan + barnstol

Det började för nån vecka sen. Jag kände mej hängig å hade ont i kroppen. Ellie har inte heller varit i topp.
Så jag valde att vara inne nästan hela veckan med henne.
Lite för att jag kände mej så svag.
Min kropp reagerar gärna på att svimma när jag är dålig, rädd, smärta, nervös eller ja...allt jobbigt liksom.
Så jag har varit lite snurrig å svimfärdig. Då har det känts bra att vara hemma. Jag kan se till att Ellie e trygg nästan hela tiden. Jag har även haft som hugg i örat under veckan.

Så igår när vi skulle ut på en promenad smäller det till. Jag började mej ner å ställde mej upp. Då började det först ringa i örat. Sen kom smärtan. Rätt skarp direkt men den smög sig till värre. När jag var ute ringde jag både J å min syster med gråten i halsen.
Gick till vårdcentralen å fick en akuttid.
Trodde att det skulle visa sig att jag hade den värsta öroninflammantion som läkaren skådat.
Som tur var så var det inte någon i infektion. Utan "bara" vatten bakom trumhinnan. Kände mej lite mesig faktiskt.

Man kan ha besvär i upp till 14dagar.
Idag var vi på öppna förskolan, så då gick tiden snabbt å tjejerna i min mammagrupp gav mig lite trygghet.
Hur jag ska klara mig resten av tiden är en gåta. Men det ska gå!!
J kan inte vara hemma från jobbet då han e ensam på sina arbetsuppgifter denna vecka.

Man e mycket starkare än vad man tror. Inte sant!!
Imorrn ska jag ta mig en promenad till den andre pendeltågsstationen. De har dn barnbutik där vilken jag ändring varit i.

Är ute efter en tripp-trapp stol till liten.
Stokkes e väldigt fin, men stör mig för att man behöver köpa alla delar separat.
Vad har ni för barnstolar?
Vi har en bumbo här hemma. Ellie trycker ihop sig när hon sitter i den. Vi funderar på om hon är för kort kanske.

Ålade sig fram

Ellie ålade sig fram idag. Gissa om jag blev snopen.
Här skulle vi träna lite nacke genom att ligga på mage. Då kasade hon sig från ena sidan av filten till andre.

Nu är det verkligen dag att inte lämna henne själv på säng, soffa eller skötbord. Om jag ska göra nåt får jag spänna fast henne i babysittern (som hon försöker rymma ifrån ibland), lägga henne i spjälis eller lägga henne på filten på golvet (men där behöver jag ha ögonen öppna för katterna, så jag kan inte lämna henne själv när jag går på toa t.ex).

Blev bara så stolt. Samtidigt som jag känner att det går alldeles för snabbt nu.
Bromsa bebisens utveckling tack!
Jag vill att det ska gå framåt, samtidigt som jag vill att hon ska vara en liten bebis.

Imorse sov hon på mig. På mitt "bröst". Hon gjorde alltid det som nyfödd och då tog hon knappt upp ytan på min överkropp.
Idag så var hennes ben en bit ner på mina lår (och då var de uppvikta i grodformation).
Då kände jag oxå en sten i hjärtat. Har hon blivit så stor? Stoppa bebisen!!

Lånar vi henne?

Den här lyckan man hoppades på att man skulle känna som mamma har börjat slå till. Ordentligt.
Ellie är så fantastisk att mitt hjärta svämmar över av kärlek.
Var lite orolig där ett tag, om jag verkligen skulle få känna såhär.
Det är bara de senare veckorna som det liksom klickat till. Känns så skönt. Å jag har nog faktiskt aldrig varit lyckligare.

Jag tror att jag hållt mig lite reserverad mot att öppna mitt hjärta såpass mycket för att det känns som vi vara lånar henne.
Jag kan få en otrolig ångest ibland där jag tror att hon ska försvinna.
Häromdagen var jag helt säker på att bulan hon har i skallen (från när hon var inklämd) var cancer å att hon skulle ryckas ifrån oss.
Igår när jag klippte henne kom scenarion som blodförgiftning å även blodförlust in in i huvudet. Helt oresonliga tankar, men ack så svåra att hålla undan

Nej, det e dags att våga tro på att vårt barn är här för att stanna.

Ellie blev jätteledsen på kvällen igår å jag fällde många tårar över min dumhet. Det visade sig vara i onödan. Hon hade ont i magen.
J då? Jo som alltid lyckas han pricka att åka till sin kompis när jag får lite panik. Det är nog bra. Jag behöver stå på mina egna ben å hantera såna här situationer.
Även om det inte är kul.
Jag ringde både J å min syster så fort Ellie slutat gråta.
Min syster som har två barn berättade att det e jättevanligt att föräldrar klipper sina barn. Kändes inte bättre för det.
Men det kändes rätt bra att hon tog så lätt på det.
Nu ska jag somna om.
Natti!

Fyfan för mig!!

Usch vad det värker i hjärtat.
Jag klippte henne i fingret!!!
Hur kan man göra så? Jag ska ju skydda henne från ont så e det jag som gör henne illa.

Hon började gråta å blöda. Usch!!
Det blev ett riktigt jack å det saknas en bit hud/kött.
Skuldkänslorna e så stora att jag skulle kunna dö!

Vet inte om jag kommer våga klippa hennes naglar igen.
Kan man få hjälp av bvc att göra det?
Stackars, stackars lilla bebisen å dumma, dumma mamman!!

Usch!! Jag tar priset som värsta mamman idag...

Vårt 2012

Det här är ett år som man absolut måste sammanfatta. Jag måste spara detta.
Som tur är så har jag det dokumenterat. Så man minns allt med ivf:en och graviditeten.

Janurari:10e hade jag ägglossning. Vilket man behöver ha när man sätter in ett fryst embryo (vid färskförsök tar men en spruta som gör att ägglossningen kommer på beställning). Redan här visade den här graviditeten sig vara ett mirakel. Jag tog digitala ägglossningstest som ska visa en glad gubbe när ägglossningen sker varje morgon. En dag tyckte jag att det var skumt att den inte kommit. Så jag bestämde mig för att göra ett på kvällen med. Där var den glada gubben. Morgonen efter visade han inte sig. Enligt läkarna kan det ske men det är ovanligt att den här hormonstegringen är så kort som den var på  mig.
13e Fredagen den 13e. Det snöade när vi satt på UppTåget på väg till Uppsala. Vi hade en mysig stund på stan för att sedan bege oss till kliniken. Embryo nummer 2 skulle återföras. Detta var ett fryst ett, så vi var väldigt nervösa för att den inte skulle klara tiningen. Emvryot var lika fint tinat som när det fröses ned (vilket är ovanligt). Ett embryo med fyra celler syndes på teveskärmen. Jag funderade på att ta en bild, men mobilerna var i vårt rum. Sen så kändes det som att det kvittade för att jag inte trodde att det skulle fungera denna gång heller.
22a testade jag tidigt. Graviditetstestet var positivt!! Skräckblandad lycka!
27e var den officiella testdagen. Jag ringde till kliniken och fick tid för ultraljud. Vi berättade även för våra familjer den här dagen.
Jag var väldigt trött och mådde illa tidigt i graviditeten.

Februari:
1a började få bruna flytningar. Dessa ökade de närmaste dagarna och vi åkte in akut. Ultraljudet visade ingenting (var för tidigt) så vi tog ett blodprov med två dagars mellanrum. Detta visade att graviditeten var normal.
3e vi var på föräldraträff på BB stockholm. Fick en bok om barn och allt blev mer verkligt. Pratade även med en barnmorska som oxå gjort ivf. Hon var väldigt lugnande gällande mina bruna flytningar. Vi fick även lära oss att om det syns en hinnsäck på ultraljudet så brukar det inte bli missfall (när vi åkte in akut såg de bara en hinnsäck). Det var ingen garanti såklart. Men lite lugnande var det.
15e ultraljud på kliniken i Uppsala. Man såg ett embryo med tickande hjärta. Då var vi i vecka 8. Vi fick med oss tre bilder på klumpen som var vårt barn.
16e jag börjar blöda mer och åker in akut igen. Allt var fint men jag hade blod i livmodern som skulle komma ut som både rött å brunt. Efter detta fick jag ha tros eller mensskydd varje dag ett par månader fram.
Jag mådde mer å mer illa och fick cravings för saltgurka (tunna skivor från önos skulle det vara). Den gick över på nån vecka. Min mage var väldigt trög, vilket e vanligt för gravidosar.

Mars:6e Inskrivningssamtal på BB Stockholm. Vår barmorska var otroligt ödmjuk och proffsig. Det märktes väl att de var vana vid ivf:are och hon gav oss både lite mer tid och extra ultraljudsinbokningar. Vi talade om att vi ville göra KUB test. Mest för att få se bebisen.
12e Jag var på BB Stockholm och träffade deras läkare. Min moster har haft blodproppar och min syster hade det i moderkakan vid sin första graviditet. Så vi pratade lite allmänt om det. De tester jag gjort tidigare visade att det inte var någon större risk för min del, men att man kunde vara uppmärksam. Läkaren nämner att han sett i min journal att jag blödigt en del och frågade om jag var orolig. Det var jag ju. Så han gör ett ultraljud. Blev så glad då jag inte räknat med det alls! Tog en mobilbild så J skulle få se.
21a Vi tog den allra första magbilden.
24e Vi firade Js 27årsdag en vecka tidigt då jag jobbade när han fyllde. Vi bodde på Waxholms hotell. Var himla mysigt!
27e Vi gjorde KUB testet. En liten bebis sprattlade inte alls omkring utan flöt runt och vinkade lite. Vi hade risk på 1:20 000 vilket är det lägsta man kan få i stort sett.
30e Jag berättade på jobbet att jag var gravid. Då i vecka 14-15.
Jag fick en ny tjänst den här månaden, som teamledare för vår grupp. Magen var rätt svullen och jag mådde grotsekt illa på kvällarna. Seaband var min räddning och hjälpte mig sova. Sov jag utan dem så vaknade jag av att jag mådde så illa på kvällen. Jag var otroligt trött å sov så mycket jag lyckades med.
J stackarn tog hand om hela hemmet och lagade så nyttiga middagar till mig. Han hade faktiskt gjort det sedan första föräldraträffen i feb, han ville att bebisen skulle få all näring det gick.
Jag kunde inte äta godis, donken eller dricka läsk. Då mådde jag fruktansvärt illa.

April:29e Ännu ett besök på akuten. Jag hade varit yr och varit illamående (mer än vanligt) ett par dagar. J tvingade mig att ringa sjukvårdsupplysningen. På gynakuten kunde man inte se något. Därför fick vi åka ner till neurologen. Det visade inte heller på något. Blev nästan osams med läkaren då han ville göra ett test för att framkalla en kväljning. Fattade han inte att jag var gravid å skulle spy på hela honom då? Jag slapp tillslut.
Annars var det viktiga som hände denna månad att en väldigt nära person till min familj blev jätteakut sjuk och lades in på sjukhus. Hon var väldigt nära på att inte klara sig. Är så glad för att hon mår bra idag.
Magen växte och jag var stoltare än någonsin över min kropp. Började sluta ha pösiga kläder på jobbet och satte på tajta tröjor som framhävde magen lite. Tuss steriliserades.
Jag fick besvär av foglossning i rumpan (högra skinkan).

Maj:4e Rutinultraljud på läkarhuset vid odenplan. Vi ville veta könet och det visade sig vara en flicka, vilket vi faktiskt hoppades på. Vi köpte en rosa body, en rosa barbapappa och ett litet sett det första vi gjorde.
18e Jag åkte in akut igen. Hade haft ett konstigt tryck nedåt och ont i magen. Blödde lite till och från och mådde allmänt dåligt. Trodde jag hade urinvägsinfektion. När läkaren gjorde ett vaginalt ultraljud så jag att något inte stämde (hade ju gjort en del). Det såg ut som en tratt på skärmen med en kula som låg på det bredaste partiet av tratten.
Frågade läkaren vad vi tittade på. Såg redan när jag tittade på henne att hon var bekymrad. Hon sa att hon ville titta lite innan vi pratar om det. Så vinklade hon skärmen lite mer mot sig (jag vände mej såklart så att jag såg endå).
Hon mätte flera gånger. Det bredaste partiet, det smalaste och det partiet som var längst ner som var allra smalast.
Hon berättade att jag börjat öppna mej. Tratten var min livmoder som öppnat sig. Kulan längst upp var barnets huvud. Jag visste att min vän Camilla hade haft en riktigt kort livmodertapp och gick hela vägen. Så jag var endå lite hoppfull när hon sa att det är en liten del av livmodertappen kvar. Har för mig att Camilla hade 1 1/2cm, vilket är lite. Så jag frågade hur mycket jag hade kvar. Då var det endast 7mm som var stängt av livmodertappen.
Där kom chocken. Läkaren sa att jag skulle bli inlagd. Fattade ingenting. Medan jag fortfarande satt i gynstolen sprang hon och visade en utskriven bild på ultraljudet till en överläkare (vilket blev min läkare sen). Hon hade sagt att jag skulle behöva opereras om det går att stoppa förlossningen. Chocken förstärktes. Förlossningen??
Hon sprang iväg ytterligare en gång efter hon i princip hjälpt mej ner som jag vore en pensionär, denna gång var hon ute efter en brits. Jag reagerade som alltid och var nära på att svimma. La mej på golvet. J kom till sjukhuset och vi fick ett enkelrum med två sängar.
En läkare berättade allvaret för oss när chocken lagt sig. Troligtvis kommer ni få ett sent missfall. Om det inte sker inatt så kommer vi försöka operera dig.
Lördagen kom och ingen förlossning hade satt igång. Kändes som en seger men vi var fortfarande väldigt nervösa. Det gick ett par dagar och jag öppnade mig 2cm totalt (längst nere, uppe vid den bredaste delen på tappen mättes inte) fosterhinnan buktade ut. En operations som skulle ta 5-15min tog 45 min. Läkaren sa efteråt att det var riktigt knivigt för henne att få runt bandet. Och att hon satte två för säkerhetsskull. Bästa läkaren!!
Resten av maj var vi inlagda. Vi hade det rätt mysigt. Oron fanns i bakrunden hela tiden. Men vi tittade på serier på datorn, läste tidningen och pratade om allt som hände i världen.
Det här är en upplevelse som bara stärkte bandet mellan oss ännu mer. Fina J är verkligen min stöttepelare i livet. Det här är utan tvekan det värsta vi varit med om tillsammans.

Juni:Vi vart utskrivna från sjukhuset och jag var sjukskriven graviditeten ut. Jag skulle till en början vara sängliggande, men leva som vanligt. Hahaha. De menade såklart att jag skulle upp och röra lite på mig men att vila mestadels.
Några dagar efter utskrivningen fick vi göra ett nytt ultraljud. Livmodertappen var då stängd 22mm under cerklaget. Över cerklaget var det oxå stängt. Bebisen låg inte å tryckte på det med andra ord.
J pratade ofta med magen och den här månaden fick vi en reaktion. En liten buff som svar.
Det var fruktansvärt varmt och jag svettades som en flodhäst. Jag bytte barnmorska till en i Huddinge. Hon var jättebra hon med så det kändes helt okej.
Vi tecknade en gravidförsäkring. En kille från trygghansa var här, som tur var så skulle inte min komplikations ställa till det. Och försäkringen gällde från en tidig vecka, så om barnet skulle födas tidigt och behöva hjälp så skulle föräkringen täcka de problem som bebisen kunde få (denna gav mej även ersättning för att jag gjorde ett akut kejsarsnitt samt de dagar jag låg inlagd efter det).
10e Jag kände lite mindre fosterrörelser än vad jag brukade. Hade moderkakan i framvägg vilket dämpar rörelsekänslorna lite. Vi åkte in akut till förlossningen och fick både höra och titta på bebisen. Allt var bra med henne.
11e Jag och J firade pappersbröllop. Var ett år sedan vi gifte oss!!
25e TUL (tillväxtultraljud) och mätning av livmodertappen. Tappen var fortfarande 22mm, suveränt. Bebisen låg mitt på normalskalan..och ja, det var fortfarande en tjej därinne.
29e Akut in på förlossningen igen. Jag blödde lite ett bra tag. Det visade sig att en slemhinna vid cerklaget var irriterat. Vi fick både höra och se bebisen igen.

Juli:
16e ännu ett tillväxtultraljud som visade på ett normaltstort barn med en massa hår på huvudet. Det var fortfarande en tjej i magen.
17e Enligt min barnmorska var det dags att börja äta järntabletter. Åt dem i två veckor sedan var mitt järnvärde normalt igen resten av graviditeten.
21a  3D ultraljud gjordes. Var himla skoj. Ellie låg med navelsträngen i ansiktet så det var lite svårt att se henne ibland. Men det kändes inte mer än rätt. Det var en liten tjuvkik bara, inte skulle vi få se hela henne innan hon var hos oss. Även denna barnmorska påpekade att hon hade mycket hår.
Js syster var och hälsade på oss, himla trevligt. Samma dag som hon kom fick jag åka in akut med Tuss som var förstoppad. Hon var inlagd i två nätter stackarn. Vi beställde hem våra barngrejer från jollyroom (barnsäng, barnvagn, skötbord..ja..allt). Nu vågade vi tro på att vi kanske skulle kunna få ett barn.

Augusti:Nu började jag öka i vikt på allvar. Ett kilo i veckan. En del var vatten..men dessvärre inte allt. Vart lite av en godisråtta där på slutet.Vi var på föräldrautbildning både på sjukhuset och på var mvc. Himla intressanta saker som tog upp och jättenytiigt att delta på. Var så glad för att J var så engagerad och ville vara med på alla besök hos barnmorskan och alla utbildningar.
J var sjuk en hel vecka, vilket såklart var trist för honom men en jättebonus för mig!!
12e vi var på Ikea och ett sängvaruhus. Jag vågade mig ut ur huset såpass långt! Kändes befriande och spännande. Efteråt var jag helt slut å kraschade i soffan.
13e träffade läkaren och fick tid för att klippa cerklaget. 5/9 2012. Fick ont i magen. Läkaren uttryckte sin glädje över att det hade gått bra. Och fick mej att lova henne att säga till när det var dags. Så att hon kunde komma förbi.
14e bebisen var fixerad enligt barnmorskan. Den här fixeringen släppte sen såklart.
Annars så gick jag och J lite på nålar. Var allt fixat. Var vi redo. Kommer cerklaget hålla? Vi passade på att njuta av tiden vi hade tillsammans och tittade på mycket serier långt in på nätterna (okej..typ midnatt).

September:
5e Cerklaget klipptes. Det gjorde lite ont. Saxen läkaren hade fått var lite slö. Det var hon inte så jätteglad över. Men det gick rätt okej ändå. Hon bad oss ta en promenad och komma tillbaka. Både hon och vi trodde att det skulle komma igång på en gång. Innan vi gick på promenaden var jag öppen lite. När vi kom tillbaka var det lika mycket (tror det var 2cm). Lite paffa begav vi oss hemåt. Läkaren sa glatt ”syns om några dagar”. Men så blev det inte riktigt. Nu vet vi ju att det troligtvis var för att Ellie satt fast som gjorde att det inte kom igång tidigare. Det blev inget tryck på livmoderhalsen eftesom att hon satt kvar med huvudet i bäckenet.
10e det blir helt blött i sängen. Trodde såklart att det var vattnet (vilket det troligtvis var) men undersökningen visade att det inte var någon aktiv läcka iallafall.
Var lite kul för när jag kom till sjukhuset såg min läkare mig och viftade in mig i ett rum. Hon hade inte akutjouren så hon klämde bara in mej på fem minuter. Underbara läkare!
11e Nu går vattnet på riktigt. Jag och J var på en promand. 20min hemifrån spörtar det vatten. Vi åkte in till förlossningen. Jag hade inga värkar eller sammandragningar (igen, detta för att hon troligtvis redan satt fast). Detta innebär att jag skulle sättas igång 48h efter första läckan, som då var 10e. Vi fick till oss att vi skulle ringa de dagen efter för att få en tid. Sagt och gjort. Vi fick en tid så sent som 16:00.
12e Vi tog med oss BB väskan och åkte till sjukhuset. Nu jäklar skulle det bli bebis. Innerst inne trodde jag att det skulle vara klart på bara några timmar. Både min mamma och syster har haft snabba förlossningar. När vi satt och väntade på vårt rum dök min läkare upp. Hon gav mig lite skäll för att jag inte sagt att vi var där, haha hade ju inte hunnit, sen sa hon att hon hade bakjour hela kvällen.
Jag var som vanligt svår att sticka men kanske lite värre än vanligt då mina händer var så svullna. Slutade med att flera kärl sprack och jag har än idag 3st ärr där de stack mej. Det var bara den yttre fosterhinnan som gått sönder när vi promenerade, så de tog den inre med. Hjälp vad vatten man innehåller. Både jag å J skrattade ihjäl oss då det aldrig slutade att rinna. Barnmorskan reagerade tom  på att det var mycket. Droppet kom iallfall på plats till slut. Det kördes på maxfart å värkarna kom som en smäll. Trodde på allvar att jag skulle dö. Räddningen blev epiduralen och jag prisade narkosläkaren resten av natten. J sov i en fåtölj å jag sov mellan värkarna. Hade inte ont men kände att det spände till. När jag var öppen 6cm kom barnmorskan in och rev av pappret som mäter barnets hjärtljud. Hon stängde även av ljudet. Då trodde jag att det var för att vi skulle få sova i fred. Kände mej trygg med att de hade koll utifrån. Men i efterhand vet jag nu att det redan då fanns tecken på att Ellie inte mådde bra.
Sen vart det ju akut kejsarsnitt. Det är en annan historia.
När Ellie kom fanns det inget stopp på tårarna. Äntligen var hon här, och hon mådde bra. Vårt lilla mirakel. Vår lilla kämpe som redan fått vara med om så mycket. Hon var extremt älskad från första sekund.
Vi låg på medicinska BBt och fick inte ta emot besök. Träffade dock min mamma + syster vid hissarna. Vi hade inte tagit med oss någon nappflaska till Ellie så de var snälla och köpte med en till oss. Vi lessnade (J, jag kunde ju inte sitta) rätt snabbt på att tillmata henne med kopp. Hon fattade inte riktigt hur man gjorde.

I rummet brevid oss bodde ett par där de luktade som sjutton. Barnmorskorna visade tillochmed mej en genväg till en annan toalett då de tyckte synd om mej och J för att vi skulle gå där. Huuh…
När vi kom hem försökte vi landa i rutiner. Göra mat till henne och till oss. Jag försökte amma och pumpade som sjutton. Första hembesöket av barnavårdscentralen visade att Ellie inte får i sig mat. Då började vi ge henne mer ersättning. Då vart hon piggare och starkare.
Elie började sova i sin egna säng.

Oktober:Första helgen i oktober var Js mamma och syster här. Även hans farmor + plastfarfar. Väldigt mysigt och riktigt roligt att få visa vår lilla skatt.
Ellie var förkyld för första gången. Oj vad hon hatade koksalt och nässugen. På slutet lärde hon sig dock att det var bara bra för henne. Så då skrek hon inte hysteriskt.
Tror det var här magproblemen började oxå. J var fortfarande hemma och han vart oxå jättesjuk. Vi försökte hitta någon smart lösning på vårt framtida boende, men lyckades inte direkt. Hon höll sina mattider som en klocka fram till..
29e första gången hon sov 5h i sträck. Kändes som jag sovit i 10h.
Dagarna gick otroligt snabbt och vi bara njöt av att vara den lilla familj vi blivit. Vi tog promenader de flesta dagarna med barnvagnen. Då var det fortfarande sol ute. Lilla Ellie såg verkligen mini ut i barnvagnen.

November:J började jobba igen efter 7 veckors ledighet. Det var tuff för honom att var ifrån oss, men tuffare för oss tror jag. Usch så jag saknade honom i början. Ellie var rätt så gnällig på dagarna och grät rätt mycket. Så fort jag tittade på henne så började hon gråta. Minns att J tyckte det var lite trist då hon oftast var jätteledsen på kvällarna när han kom hem. J kom tillbaka till jobbet och fick nya arbetsuppgifter. Bland annat så jobbar han jour var 3e vecka. Detta gör att han är ledig en extra fredag när jouren är slut. Guld värt för oss!
Vi försökte med alla sorters kombinationer av ersättningar som fanns. Vi visste att det var magen som ställde till det, men fattade inte att det var kolik…vi var lite sega.
Ellie blev riktigt förkyld och vi var på Astrid Lindgrens sjukhus med henne. Hon sov 2veckor i sin babysitter för att hon var så täppt i näsan.
Jag fyllde år. J gjorde sitt bästa för att fira mig och göra dagen speciell. Han lyckades över förväntan och dagen blev perfekt.
I slutet av månaden började Ellie sova 5h i sträck på nätterna.
Två månaderskontroll gjordes och vi fick till oss att kämpa lite mer med hennes nacke. I dec köpte jag en leksak som hjälpte henne mycket.
I slutet av månaden verkade hennes magproblem bli bättre och hon blev gladare på dagarna. Hon började le denna månad.
Sängmobilen uppskattades mer och mer och hon följde figurerna hela varv.
Jag returnerade bröstpumpen jag hade haft hemma i två månader till sjukhuset. Jag la allt som hade med amning åt sidan då vi inte fick igång det. Kändes som att två månaders slit var nog.

December:
5e första natten Ellie sov 8h i sträck. Sedan dess har hon sovit 8-9h per natt.
Vagnens hjul gick sönder å det vart punka. Fick hjälp av butiken att byta hjul, efter mycket om och men.
Jag vart utsläppt på stan själv. Kände mej naken utan vagnen och lite ensam utan J. J hade en mysig stund med Ellie hemma själv. Var på tiden att de fick lite kvalitetstid.
Det hände massor med Ellies utveckling. Hon kunde nu lyfta nacken högt, stödja sig lite på armbågarna och hon började prata. På julafton skrattade hon högt för första gången. På nyår levererade hon den första riktiga kräkningen.
Hon började greppa efter saker och hade händerna i munnen i stort sett hela dagarna. När knytnäven var inne så var det poppis att räta på pekfingret så att hon fick igång kräkreflexen.
Vi skrev kontrakt på lägenheten som vi fick. En nyproducerad 3a i blackeberg. Inflyttning i mars. Oj vad vi längtar dit!
Vi kom fram till att Ellie har/hade kolik och att hon inte alls var kvällsorolig som min bvc sköterska sa (fick det bekräftat av en annan bvc sköterska)
Vi firade vår första jul med barn. Hela december månad var magisk för oss. Vi försökte göra det bästa av månaden som gick. Inte så mycket julpynt men oj vilken julkänsla vi lyckades få in. J pyntade dock så fint det gick med en bebis och två helvilda katter.
Vi firade först med min familj och Ellie fick så fina grejer och en massa kärlek av både mormor, moster, morbror och småkillarna.
Min syster som vi var hos fick upp granen och vi fick vara med när A fick pynta den helt själv för första gången (och enda?).
Andra julafton firades på själva julafton. Då var vi i Degerfors hos Js familj. Där fick oxå en massa fina klappar och en helt drös med kärlek. Det var lite pirrigt att resa 25mil med henne men det gick så bra så. J är så trygg bakom ratten så jag kände mej säker trots att det var det värsta underlaget någonsin på vägen hem.
Nyårsafton jobbade J och slutade 19, vilket innebär att han var hemma ungefär vi 20. Såhär i efterhand vet vi att Ellie var grinig för att hon började bli lite dålig (hon e dålig nu). Så vi hoppade att gå ut och tända våra thailändska lyktor. Istället så åt vi en god middag och satt å mös i vardagsrummet efteråt. Teven var avstängd och Ellie sov i min famn. Vi pratade om året som gått, vad vi gått igenom och hur vi upplevt både motgångarna och våra framgångar. Hur vi som par är starkare än någonsin efter det här året.
Vi pratade även om framtiden.Både 2013 och längre fram.
2013 hoppas vi på kommer att bli det bästa året någonsin. Mycket talar för det..

För att summera 2012 vill jag säga att glädje kan bytas ut mot dödlig oro på kort tid. Och att dödlig oro kan göra så att kärleken växer med flera hundra gånger om.
Och att den allra renaste lyckan var när jag såg J hålla Ellie i sin famn när jag låg på operationsbordet. Tiden stod helt stilla just då. Då fanns det inte någon annan känsla än lycka. Det är den känslan jag väljer att minnas när jag ska minnas 2012, även om det är viktigt för mig att minnas allt det svåra med.

God fortsättning

God fortsättning alla fina!! Hoppas att ditt år blir precis som du vill oavsett om du fått ditt barn eller inte.

Jag håller på med en årsredovisning. Blir en ganska lång en. Men vill spara den. Det här har varit ett såpass viktigt år.
Året har innehållt den svartaste oron vi någonsin haft å den har innehållt den varmaste lyckan.

2012 är ett år som jag aldrig får glömma!

Dinglisar över ansiktet

En i min mammagrupp sa att man kunde ha dinglisar över ansiktet då de var utformade så de andades.

Är det någon som vet om detta stämmer?

Ellie verkar ha ett enormt snuttbehov kust nu. Barbapappa har fungerat på nätterna. Men han e lite otymplig så innan hon hittar honom jagar hon upp sig å blir ledsen.

Så igår testade jag att sätta en dinglis framför henne. Då vart hon jättenöjd. Men drog upp den över näsan.

Hittar inget på internet om att dinglisar skulle andas. Så jag vet inte om jag vågar lita på det.
Självklart drog jag bort snutten från hennes ansikte när hon somnar. Men hon höll den i ett järngrepp. Så nu när vi vaknade hade hon dragit upp den igen.

Är detta något som ni vet nåt om?

Js julklapp från oss

Js julklapp från mig å Ellie såg ut såhär.
Lite taskig bild å ni får vrida huvudet.
Hoppas det går bra :).

God jul!!!

Hoppas ni alla har en god jul!!

Vår har varit helt fantastisk!! Ellie hade lite ont i magen men det gick över rätt snabbt.

Vi fick den bästa julklappen man kan få. Hon skrattade högt å hjärterligt för första gången.
Så himla fint skratt.

Tänk att vi förra julen var långt nere på botten å att vi idag är lyckligare än någonsin.
Mycket kan hända på ett år.

Många kramar till er.

1-0 till mamman

Nu ni!! Nu fick jag henne att somna. Hon var ledsen å gnällig igen. Kände att jag inte riktigt hade tid med det nu när jag ska packa å allt.

Så jag bytte blöja å tog av henne pyjamasen. Så satte jag henne i babysittern med en filt på henne. Hon har bara blöja på sig.
Då somnade hon. Så hon var väl varm.

När hon var nyfödd hade hon nästan alltid bara blöja å filt på sig. Kanske ska börja testa med det ibland. Men det känns som det e så kallt hemma. Vi har ca 22grader, så hon borde ju inte frysa. Jag är frusen men hon verkar ju vara lite tvärtom.

Skönt för henne att nappa lite iallafall. Å skönt för mig att det inte blev en repris av gårdagen :).

11:00-22:00

Helt slut i stugan är man här. Ellie började gnälla vid 11 idag å slutade inte förrns 22 då hon grät sig till sömns. Igen.
Jag hatar det. Jag vill inte att hon ska gråta sig till sömns. Men det fanns liksom ingen annan utväg.

Hon hade en paus i gnället å skriket. Jag var på en promenad i lite mer än 2h. Då sov hon. Sen så bajsade hon på kvällen - hurra!!!
Då stånkade hon mer. Efter det så badade jag henne, vilket alltid är poppis. Och efter det hade hon en trevlig pratstund med sin pappa.

Sen började det igen. Det allra värsta är ju att hon e övertrött. Så somnar hon å så fort jag lägger henne i sängen börjar hon skrika. Jag tar upp försöker trösta, omöjligt. Sen tillslut blir hon lugn å somnar i famnen. Jag försöker då smyga ner henne i hennes säng å det börjar om.
Vad innebär det? Känner hon sig inte trygg i sin säng?

Är som sagt helt slut å jag har massor att göra. Hinner aldrig med nåt nuförtiden. Läste nyss på lilla jags blogg att hon hunnit rida båda sina hästar. Jag får vara glad om jag får mina tänder borstade.
Jag är inte bitter å jag älskar mitt liv. Men det blir lite stressigt när man, som jag imorrn, ska göra en resa på 3h till Värmland. Jag har inte ens börjat packa.
Katterna ska till min mamma så deras saker ska oxå packas.

Jag måste ta en långdusch = tvätta håret. Minns inte när jag gjorde det sist, är väl nån vecka sen.
Jag måste rota i garderoben efter något att ha på mig på jul.
Å jag måste minnas allt som ska med till Ellie. Det är i princip allt hon äger.
Det vore katastrof om vi glömmer pysventilerna eller laktulosen.

En oro har jag i kroppen oxå då vi ska iväg på en sån lång resa. Eftersom vi inte har bil har Ellie bara åkt bil ca 3-4ggr. Å då har det varit kortisar.

Träningsvärk lär jag ha i armar å rygg imorrn efter jag släpade vagnen i snön. Å trött i huvudet är jag idag. Förhoppningsvis känner jag mig piggare imorrn.

Hur mycket har ni på era barn när ni åker bil? Jag funderar på vanliga kläder å sen ha en filt/ett täcke på henne. Annars lär det väl bli för varmt?

Nu måste jag sova å ladda batterierna ordentligt.

Kram på er!!

Jag har lärt mig min läxa skrikguden, låt mig vara nu

Herregud vilken dag.

Varför skulle jag skriva som jag skrev igår? Varför? Det var väl otroligt dumt.

Ellie fick som sagt ett kolikåterfall igår. Hon hade så ont å var så ledsen stackarn.

Idag började dagen med gråt, vilket var rätt längesen.
Och så har dagen fortsatt. Gnäll, gråt, skrik, gnäll, gråt å skrik. Vår annars så lättcharmade bebis har i princip gett mej fingret vid alla mina försök att trösta henne.
Hon kunde inte bajsa själv utan behövde hjälp. Efter hjälpen var hon övertrött å kunde inte somna.

Jag bestämde mej för att ge mej ut med henne. Men hittade inte mobilen. La henne på vår säng å gick ut i vardagsrummet. Bebisen skrek, skrek å skrek.
Mailade J om att jag inte hittade mobilen å att jag ska försöka vara vid stationen ungefär när han tåg brukar komma. Om jag inte var där skulle han gå hem.
När jag stänger ner datorn så är det tyst.
Går in i sovrummet å hittar en sovandes bebis.

Hon skrek sig till sömns. Den kändes inte så bra i mammahjärtat. Men det är bra att hon får sova.
Tycker så otroligt synd om henne när hon har såna här dagar.

Katterna bli såklart jättestressade när hon skriker å gnäller en hel dag. Så när hon somnat så kommer de å är stressade. Detta brukar väcka henne å hela karusellen kommer igång igen.
Jag kan faktiskt tänka mej att strypa katterna just vid såna här tillfällen.

Det är helt klart synd om mej med. Huvudvärken dånar å jag är heeeeelt slut i kroppen. Man vill bara gråta för att man är så dränerad av energi.
Nu sover hon iallafall då gäller det att ladda batterierna.

Hon sov faktiskt en kortis tidigare idag. Hela 3min vart det. Sen hjälpte jag henne att bajsa.

Snälla skrikguden. Låt min bebis lilla mage få komma tillbaka till hur den var för ett par dagar sen.
Det är faktiskt inte rättvist att hon ska behöva ha det såhär.

Som hon ser ut på bilden är så som hon se ut 90% av sin vakna tid när magen fungerar.

Provocerande

Idag blev jag så otroligt provocerad av en god vän som är gravid.
Hon har en komplikation (precis som i hennes förra graviditet) där hon kan föda för tidigt.

I och med att det var så stor risk att Ellie skulle komma tidigt läste jag på om prematurbarn. Det borde jag aldrig gjort för jag fick bara panik.

Ofta får prematurbarn mycket problem. Antingen med magen, matsmältningen eller hjärnskador (allt från adhd till cp-skador). Nu läser jag en blogg där hon fått sina tvillingar tidigt, hoppas att hon inte läser min blogg. Om det nu skulle vara så att hennes barn blir påverkade så är de lika fantastiska för det. Det är inte direkt det som är min poäng.

Tillbaka till det som provocerade mej. Min kompis vet om att hon kan föda på stört om det sättet igång. Hon ska hålla utkik efter tryck ned å blod. Så igår hade hon känt ett otroligt tryck nedåt hela eftermiddagen å det gjorde ont. Vad gjorde hon åt det? Ingenting. Hon tog en tablett.
Hur kan man göra såhär? Om man inte kan stoppa en tidig förlossnings så finns det inget att göra. Men i hennes fall skulle det gå att stoppa. Hon är i vecka 29+ så det är lång tid kvar (bf mars).
Jag blir sååå frustrerad å arg på henne.
Hennes ettåring (väldigt tätt mellan barnen) blir ju oxå väldigt drabbad om mamman ska bo på neo i 3mån.
Något säger mej att ett prematurbarn kräver sjukt mycket mer än ett fullgånget.
Min systers barn var inte prematur men var väldigt liten. Han behövde matas vara annan timme dygnet runt. Tänk om man skulle ha en ettåring hemma som behövde stimulans.
Hennes barn har inte börjat på dagis då hon inte vill jobba innan nästa barn kommer.

Jag kunde såklart inte hålla mig. Utan talade om för henne hur oansvarig jag tyckte att hon var. Å att hon behövde tänka på båda barnen.
Sen slog det mej att jag i princip kallade henne för en dålig mamma, å det kändes lite hårt. Så jag behövde be om ursäkt.
Men jag känner mej fortfarande lika arg.
Jag vill nästan skrika på henne å skaka om henne.
Låt bebisen stanna inne!!

Redan förra gången hon var gravid fick jag känslan av att hon ville att barnet skulle komma tidigt (tror hon försökte göra hinnsvepning på sig själv innan bf, tror dock att det var från 36+ eller om det var 34+) men barnet kom ett par dagar efter bf.
Jag fattar inte varför man skulle vilja att barnet kommer tidigare än 36+ (allra tidigast 34+ då allt i princip e klart).
Det känns bara själviskt. Är det för att man inte vill spricka (hon sprack totalt)? Då kan jag tala om att hon som hade rummet bredvid mej på bb sprack lika mycket som hon = så mycket man kan. Hennes barn vägde strax över 2kg endast. Han såg mini ut bredvid Ellie, haha.
Tänker man inte på barnet? Vad den kommer att få för men?
Tänk om barnet skulle få epilepsi bara för att hon inte åkte in å stoppade förlossningen. Onödigt som fan!
Iallafall i mina ögon.

Och visst!! Man kan inte enbart fokusera på riskerna. Men OM det går att förhindra så är deg väl bara bra att tänka på riskerna. Så man tar taxi till sjukan så fort nåt känns konstigt.

Puh, nu har jag fått ut det ut mitt system.

Kan hända att just den här kompisen lyckats googla fram den här bloggen.
Om du har det så får vi prata om det.
Anledningen till att jag skriver det här är för att jag känner inte att det är läge att ta upp det med dej när du är gravid å stressad.
Du gör precis som du vill själv. Men jag förstår dej inte.
Och jag tycker att det är oansvarigt.

Puh, tack bloggen för att du finns.

Tack mitt kära cerklage att Ellie inte kom tidigt. Nu kan hon fått skador efter förlossningen då hennes värden var så dåliga innan kejsarsnittet. Det visar sig om ett par år. Vi kommer att älska henne lika mycket endå.
Men hade det kunnats förhindras så hade jag sett till att det gjordes.

Nu ska jag sluta älta!!
Kram