Pappersbröllop

Idag har jag och bästaste J varit gifta i 1år!!

Känns helt fantastiskt!!

Massa kärlek till dig idag J. Du är bäst!!

Ett besök på förlossningen

Oron här försvinner inte lätt.
Igår kände jag bara fosterrörelser typ 4ggr. Dagen innan kände jag henne typ 4ggr varannan timme.

Eftersom att jag blivit pumpad med mediciner under tiden jag var på sjukhuset vart jag orolig.Tänkte om hon hade blivit skadad av dem endå. Ringde till förlossningen å fick komma in på kontroll.

Allt såg jättefint ut. Puh!!

När vi satt i vårt undersökningsrum var det en kvinna som skrek extremt högt.
Jössös.
Det lät verkligen som att hon skrek för sitt liv.
En kort stund efter hörde man bebisskrik.
Så det verkade som att hennes smärta fick sig ett lyckligt slut.

Jag trodde det var lite av en myt att tjejer skrek så. Att man klarade av smärtan utan att känna att man skulle dö.
Kära nån.

Den dagen den sorgen.
Förhoppningsvis kommer den dagen om flera månader. Å då med en rätt stor och välmående bebis.

Vips så försvann chipsen

Jag har varit sugen på onyttigheter i flera dagar. Speciellt chips.
Idag tvingade jag iväg J så att han åkte till en kompis, så han får ha lite kul oxå.

Eftersom jag skulle vara ensam framför fotbollen beställde jag lite chips och choklad av J när han handlade.
Hällde upp halva påsen i en skål...tog inte lång tid innan den skålen var ekande tom. Så nu gav jag mig ett  litet förbud för påfyllning. Om nån timme eller två kanske..

Det var iallafall mumsigt =)

Det här med oro..

Jag är rätt dålig på det här med att känna min kropp ibland.
På sjukhuset ringde jag på barnmorskorna för att se om jag hade sammandragningar eller ej. Till slut gav de J tips på hur han kan hjälpa mig att kolla detta. Om jag får onda sammandragningar som e regelbundna måste vi åka in och försöka stoppa dem.

När vi skulle lägga oss igår kände jag att magen var spänd och gjorde på gränsen till ont. Försökte känna efter om det var sammandragningar. Det gjorde ju inte riktigt ont, så jag ville avvakta för att se hur det utvecklades.
Det fortsatte och jag väckte J. Han kände på magen i en timmes tid och lugnade mig.
Nu tror jag att magen växer...att det e växtvärk.
Har känt av det idag med. Det känns lite som att jag stretchar en muskel. Är det så det känns med växtvärk?

Det var iallafall såhär jag kände på sjukhuset när jag ringde på barnmorskorna - och då var det aldrig någon fara.

Jag skulle vilja ha en maskin eller nåt som tolkade min kropp åt mig. Som typ lös rött när det var en farlig sammandragning.
Nu har jag ju iochförsig J till hjälp...

Snart är det tisdag och det innebär 24+0. Det i sig innebär att det bara e 6 veckor kvar till 30+0 som är nästa delmål.
Jag kan LÄTT ligga i 6 veckor till. Har ju redan leget i 3veckor.

Hur känner ni av att ni har växtvärk?

Kram

En dag fylld med känslor

Herregud, har typ bölat till å från hela dagen. Kanske är för att det e första fredagen jag e själv.

J slutade för 10min sen. Känns så bra att det e helg. Nu ska det mysas!

Vi har ju inte varit intima under hela graviditeten. Kändes inte bra eftersom jag blödde i början. Min tanke var att vi skulle vänta tills vi var halväg.
Någonting säger mig att våt avhållsamhet räddat vår liten. Det e det värt

3 veckor sedan

Idag är det exakt 3 veckor sedan våra liv skakades om.
Känns konstigt att tiden gått så snabbt. Men SÅ skönt!

Snart är vi i vecka 24+0. Jag känner hur hon blir starkare varje dag. Buffar och puffar som en tok ibland.
Lilla fina hjärtat.

Idag gick jag ut på facebook å min privata blogg om vad vi varit med om. Ryktena går och det känns inte rätt att våra vänner å bekanta ska behöva gå runt och undra.

Jag blev så tacksam och kärleksfull när jag tänkte på hur J har hanterat allt.
Vad hade jag gjort utan honom. Han har varit där hela tiden, hållt i min hand, fångat upp och lyft mig i paniken, kramat mig i hopplösheten och klappat mig på kinden genom fysisk smärta.
Han har gjort allt detta samtidigt som han själv tacklats med sin rädsla, panik och ångest.
Nu när vi e hemma så håller han i allt som har med hemmet att göra.Det finns inget slut på hans styrka.
Att säga att jag älskar honom mest av allt känns som en underdrift.
Min make är världens bästa!!

Undersökningen igår gick fint. Läkaren e ledig nästa vecka. Så nästa besök är inte förrns 18e. Känns lite läskigt samtidigt som det känns bra att hon vågar låta det gå sån tid. =)

Massa kramar

Helt slut vid 8:45

Jag sitter å väntar på att få träffa min läkare.
Var så varmt ute att jag höll på att kollapsa. Värmen tillsammans med att jag knappt rört mig på flera veckor gjorde såklart att jag var nära på att svimma.
Fick hoppa av min buss å lägga mig på bänken vid busshållplatsen.

Nåja. Nu e jag här. Något tidig.
Min läkare är egentligen inte på mottagningen idag utan har mer som
Jour. Hon har tryckt in mig på en tid som inte fanns alltså.
Hon vart alldeles nyss kallad till ett kejsarsnitt enligt barnmorskan.
Jag har inget emot att vänta.

Huvudkudde

Jag håller katterna borta från magen nu för tiden.
Men det här gick inte att motstå.
Fina kissen myser så mycket. Spinner som en liten traktor gör hon med.
Måste vara mysigt för bebisen.

Dessa hormoner

Jag har så himla lätt för att gråta nu. Dagtids-tv är normalt sett en ögonfuktare. Nu är det extremt.
Nåja :)

Tusen tack för ert stöd

Jag är så tacksam för era kommentarer och ert stöd.
Tusen, tusen tack!!

Massa kramar

Reagerar på J´s röst

Jag har alltid känt mig tryggare när J pratar med magen. Han brukar prata allvar med den när vi är oroliga.
Känslan jag fått är att fröken därinne lyssnar på sin pappa redan nu.

Igår hände något helt fantastiskt. På sjukhuset kom vi på ett eventuellt namn till henne (har några att välja bland). Så igår så låg jag i soffans divan och J låg på resten av soffan. Magen låg uppåt och J kände efter rörelser då jag kände en del.

J frågade magen om hon var en *namnet* och fick en buff som svar nästan direkt.
Då sa J namnet igen och då kom den starkaste buffen jag känt!! Hela magen hoppade till.
Var en såån häftig känsla - att hon svarade på J när han pratade med henne.

Nu har vi nått vecka 23+0, bara 7 veckor kvar till nästa delmål =).

Tjugotvå millimeter

Vi var på en ultraljudsundersökning idag.
Först kontrollerade de barnet. Hon mår bra. Allt med henne är normalt.
Vi fick även honom att dubbelkolla könet. Han trodde oxå att det var en tjej. Då blir det en rosa topp på vagnen :).

Han gjorde även ett vaginalt ultraljud.
Tappen (eller livmoderhalsen, är osäker) är nu 22mm - som är stängd alltså.
När jag åkte till sjukhuset den 18e var den ynka 7mm för att dagen efter inte vara stängd alls.

Så det känns som en klar förbättring.
Känns så himla skönt.
På torsdag ska vi träffa läkaren som gjorde operationen igen.

Imorrn är vi inne på vecka 23+0.
Nästa mål är att hon ska stanna inne i magen till vecka 30+0.
Målet efter det blir 36+0, vilket även e veckan då cerclaget troligtvis kommer att klippas upp.
7 veckor till minst med andra ord. Känns inte omöjligt.

Kram

Klappar på magen gör livmodern sur

Visste ni att man inte "ska" klappa på magen? Man ska egentligen låta den vara helt å hållet. Det är ju lite lättare sagt än gjort ;).

Anledningen till att man ska låta magen vara är för att man framkallar sammandragningar annars.
Barnmorskorna på sjukhuset sa strängt till mig (efter jag klappat å tryckt på magen en hel natt med oro) att det är så de gör vid en förlossning när värkarna avstannat lite.
Man liksom retar livmodern.

Jag som tycker det är mysigt att ligga och killa mig på magen får alltså sluta med det.

Kram

Hemma på riktigt

Såg L's kommentar å insåg att jag var lite otydlig.
Blev bara en massa osammanhängande babbel i förra inlägget.

Vi e hemma på riktigt. Eftersom att det gick så bra på permisen var vi utskrivna.

Lika läskigt som det e skönt.
Idag är det exakt 2v sen jag åkte in p fick reda på att jag var öppen.
För exakt två veckor sen var allt så mörkt som det kunde bli
Känns ofattbart på ett sätt. Hoppas att vi aldrig hamnar i den situationen igen.
Det är inte rosaglimmrande nu - men det e inte heller nattsvart :).

Kram

Utskrivna

Hej allihopa,

Nu e jag tillbaks. Det tog inte alls 11 dagar mellan inläggen som jag trodde att det skulle göra.

I tisdags gjorde läkaren en undersökning och tittade på Cerclaget (bandet runt livmoderhalsen). Jag var riktigt orolig efter helgen då jag hostat ordentligt. Det kändes liksom hur det spände till därnere när jag hostade.
Undersökningen visade att Cerclaget satt precis där hon lämnade och hårt och fint. Hon sa att hon skulle skicka hem mej på permis. Jag trodde att det endast var över dagen men det var över natten.
Natten blev rätt tuff. Jag kunde inte andas på grund av min förkylning. Och när jag inte kunde sova så låg jag och oroade mig. Slutade med 1 å en halv timmes sömn.

På onsdagen åkte vi tillbaka till sjukhuset. Det kändes himla tryggt och skönt att vara där. Så jag ville egentligen stanna. Men efter jag pratat med en barnmorska kändes det bättre. När vi sedan fick träffa läkaren kände jag och J oss helt redo att åka hem.
Navelsträngen är inte helt klippt och vi får ringa till avdelningen när vi vill. Vi bor endast ca 15min från sjukhuset med..det är en tröst i sig.

Läkaren vi har är världens bästa. Att hon har kunnat göra det här ingreppet känns helt magiskt.
Jag har oroat mig för att förlossningen ska sätta igång och inte går att stoppa innan vecka 23+0.
Det känns otroligt hjälplöst att veta att det bara är några dagar bort och att det är avgörande för om de försöker rädda Liten eller inte.
Jag vill verkligen inte föda för tidigt -speciellt inte såhär tidigt. Men OM det skulle hända så vill jag att Liten ska ha en chans att få kämpa. Usch...det är så känsligt att bara tänka på det.
Det jag ska komma fram till är att jag inte behöver känna den här jobbiga känslan längre.
Vår bästaste läkare sa självmant att om det skulle sätta igång och inte gå att stoppa nu så skulle de göra det de kan för barnet.
Det går inte att beskriva vilken sten det var som föll från hjärtat. Att få sluta vänta på den magiska vecka 23+0 var möjligt och vi kunde andas igen.
Sedan hon sa det har jag känt mig så mycket lugnare och mindre hispig.
Läkaren ser på detta som ett sådant bra fall att det troligtvis inte kommer att bli en sådan tidig födsel (hoppashoppashoppas).

På måndag ska jag göra ett ultraljud för att se hur mycket av tappen/livmoderhalsen som är kvar i detalj. På torsdag ska vi träffa läkaren igen.
Vi ska träffa henne en gång i veckan för att titta till Cerclaget, känns tryggt och skönt.

Senare, ikväll eller i veckan, kommer jag skriva ett inlägg om sjukhusperioden.
Det hände otroligt mycket och det var mycket som snurrade i huvudet.
Jag vill minnas det. Det är viktigt.

Både jag och J är otroligt tacksamma för att det gått så bra som det gjort fram till nu.
Allt e fortfarande väldigt osäkert och jag kommer inte kunna slappna av och andas lugnt innan iallafall vecka 30+0 (märks det att jag räknar veckorna på annat sätt nu).

Tack för era tankar och tummar. Det har värmt oss otroligt mycket!

Massa kramar